Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egendomliga kåda skyddadt för mask. På detta trä hafva vi likväl mindre tillgång, emedan det
ej tillhör våra vilda välter och först på senare tider blifvit här planteradt; det förtjenar dock
att bli mera allmänt, helst det visat sig ganska väl trifvas i vårt klimat. Bland våra löfträd
finnas många, hvilkas ved såsom slöjdvirke täflar med om ej öfverträffar hvilka utländska träslag
som helst; sådana äro Ek, Bok, Afvenbok, Ask, Lönn, Alm, Björk och Al; men just denna deras
användbarhet gör dessa träslag alltför dyra, följaktligen mindre tjenliga ti’l egentligt
bygnads-timmer; andra åter, såsom Asp, Lind och Sälg, hafva deremot ett virke som är alltför löst eller
skört, att användas såsom timmer.
Naturlig Sten är af flera slag (se sid. 174), med olika användbarhet, i följd
af dels hårdhet, dels klyfbarhet. Granit och Gneis, eller s. k. gråsten, är hård
och svår att arbeta, men mycket varaktig; graniten lemnar vid sprängning mest
oregelbundna stycken, men af gneis kan oftare fås skifvor, tjenliga till trappstenar
och dylikt. Qvarts är den varaktigaste af all bygnadssten, både öfver och under
jord, men är svår att få i passande stycken och nästan omöjlig att bearbeta,
i följd af hans hårdhet. Kalksten kan äfven begagnas såsom bygnadssten och är
derjemte, såsom mindre hård, tjenlig att förarbetas till beklädnadssten, plan- och
trappsten m. m. Sandsten * är också ett godt bygnadsmaterial, men vissa arter
deraf förvittra lätt der de äro blottstälda för skiftevis fuktighet och luft. Skiffer
är i allmänhet mindre tjenlig i murar och väggar, men deremot väl användbar
till lister och dylikt, vissa arter äfven till taktäckning.
Naturlig sten, som blifvit tillhuggen, kallas qvadersten och användes till murars beklädnad,
pelare, golf, trappor m. ra.; rå eller sådan han kommer ur brottet kallar man sprängd eller
klufven sten. All naturlig sten, särdeles granit och gneis, bör användas så ny som möjligt, ty om
ytorna länge varit utsatta för luft, så förbinda de sig ej gerna med murbruket. I allmänhet
användes naturlig sten mest till bygnader i vatten och under jord, såsom bropelare, dammar, källrar
och dylikt, på sin höjd till nedersta våningen i boningshus. Uti ytterväggar för eldrum bör intet
block gå helt tvärsigenom muren, till både yttre och inre sidan, emedan sten, såsom stark
värme-ledare, i detta fall gör rummet källt, fuktigt och osundt.
Konstgjord Sten består hufvudsakligast af tegel, dels obrändt och endast
torkadt, dels brändt; af dessa är det brända bäst, emedan det har mera
hållfasthet och bättre motstår väta, än det obrända. Tegels godhet beror mycket
på tillverkningen och bränningen, dock mest på den dertill använda lerans
beskaffenhet. Denna bör vara väl ren från jord och organiska ämnen; något
jem-oxid kan den utan skada innehålla, men kalk är otjenlig, likasom svafvelkis;
framför allt är nödvändigt tillse, att hvarken i leran, sanden eller det vid
tillverkningen begagnade vattnet finnas några saltpartiklar, ty en vägg, bygd af
salthaltigt tegel, upphör aldrig att slå ifrån sig fukt.
Godt och väl brändt tegel är ett förträffligt bygnadsmaterial, som kan med fördel användas
till uppförande af alla slags bygnader, både öfver och under jord- eller vattenytan. Af vanligt
murtegel är hvarje sten en fot lång, en half fot bred och en fjerdedels fot tjock. Utom sådant,
jemte taktegel, förekommer åtskilliga andra sorter, bland hvilka bör nämnas: Klinker, till färgen
ljust gulbrtfnt, kommer från Holland och Danmark, är något mindre än vanligt mnrtegel och
användes till sådana ytterväggar, som ej skola rappas. Kakelugnssten, kallas äfven stundom, ehuru
orätt klinker; han har samma storlek som mursten, men är tunnare, blott två tum tjock, och
bör vara lötbränd. Ärilsten, 12 tum i fyrkant och 3 tum tjock, begagnas till ärilar i ugnar och
eldstäder, bör vara lösbränd, men af god och väl ältad lera. Plansten, Hvalfsten och Liststen böra
vara väl brända; formen, äfvensom storleken, rättar sig efter det tillfälliga behofvet. Eldfast tegel
tillverkas af eldfasta leror, är till färgen smutsgult och användes till härdmiirar, eldstäder,
skorstenar m. m.; ett särskildt slag häraf, kalladt Chamottsten, har hvitgul färg och anses
särdeles godt.
Murlrrul;. Med detta namn bemärker man en massa, som i löst tillstånd
användes för att sammanbinda de vid bygnad använda stenarne, på hvilka det
fastnar och med tiden hårdnar. Beståndsdelame i murbruk äro dels kalk, dels
lera, samt sand och vatten. Dess godhet beror dels på materialierna och deras
beskaffenhet, dels på beredningen. Till väggar och andra kallmurar, särdeles ute
i luften är kalkbruk bäst; men som detta ej tål hetta måste till eldstäder
användas lera. Till murverk under vatten eller i fuktig mark begagnas Cement,
ett murbruk, som hastigt torkar och icke upplöses af vatten. Äfven detta
be-redes af kalk och sand, med tillsats af lätt torkade ämnen, såsom pozzulanjord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
