Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Sedan hon derefter aftackat sin lilla skara,
berömt somliga för god sång, förmanat andra till bättre
bemödanden, påmint alla att iakttaga skick och
fridsamhet under hemvägen, samt varnat en att aldrig
mer komma osnygg, med smutsiga händer, till skolan,
trippade barnen sin väg, med undantag af den
rund-hufvade Calle, gemenligen Truls benämnd, och en liten
Hicka, hvilka voro Lundgrenskans egna. Ada gick
fram till Karin så snart denna skickat bort barnen, och
stod nu nedhukad och såg henne leende in i de
förvånade ögonen, under det hon upprepade sin fråga:
— Känner du inte igen mig, Karin?
— Om det vore möjligt, — sade Karin med ett
svagt och misslyckadt bemödande att resa på sig. —
Jag tycker alldeles som om det skulle vara —–
— Ada Stjernefält? Ja du, det är ganska
möjligt och rigtigt, kära Karin!
—- Herre min Gud! — var allt hvad Karin sade.
Men det var icke det, tyvärr så vanliga, missbruket
af det heliga namnet till ett tomt utrop af förvåning;
det var uttrycket af ett fullt hjertas tacksamhet för
en stor glädje; och klara tårar rullade dervid utför
den lama flickans kinder ned på Adas händer. Hon
måste i sin glada öfverraskning först tala till den
som i allt var hennes förtrogne, och med detsamma
gaf hon Ada de enda perlor fattigdomen kan gifva:
häugifvenhetens.
— Ja Karin, min snälla Karin, det är jag, —
upprepade Ada rörd. Och sedan hon ännu en gång
omfamnat sin barndomsvän, drog hon till sig en af
barnpallarne, för att dymedelst sätta sig i jemnhöjd
med den lilla hopkrympta varelsen.
— Vi måste ha oss en pratstund, Karin; alldeles
som förr i verlden, när jag beständigt pratade dig yr
i hufvudet, såvida du icke tystade munnen på mig
med en saga. Mins du hur lustigt det var på den
tiden? Ack ja, det gör du! Men nu begär jag intet
bättre än att du genast tystar munnen på mig, ty
du har en saga, som jag längtar höra. — Se bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
