Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
handlade om fossilier af en förgången djurverld, och
om petrifikater i berg af öfvergångsperioden.
Sämre språng kunde det nog ändå i Adas tycke
ha tagit, ty naturläran var ett ämne, hvarom hon,
likt alla våra unga flickor, visste alltför litet, men
mer än de flesta var begärlig att veta mer. Också
satte hon sig ej blott ner att lyssna med intresse,
utan förstod att genom frågor och anmärkningar draga
försorg om att samtalet ej mer fick fara hit och dit.
Bergalatimman blef sålunda denna gång en populärt
vetenskaplig och förlängdes vida utöfver den vanliga
tiden, och Adas ansigte blef allt lifligare ju flera
märkvärdiga saker Elmers gaf henne att begrunda.
En ung, vacker flickas uppmärksamhet och nöje
har väl alltid någonting inspirerande, men hade det
nu för Elmers i dubbelt mått. Han hade äfven förut
gerna talat med Ada, men* denna afton drogs han
till heune med ett nytt och oförklarligt band. Det
fina, djufva ansigtet omgifvet af sina lena silkeslockar,
hade alltid behagat honom, men han tyckte dock att
han aldrig rätt skådat det förrän nu, då det med
vetgirigt och lyckligt uttryck vände sig emot honom.
Han hade alltid hört ett välljud i hennes stämma,
men hörde nu en himmelsk musik, sedan sången om
"all jordens tröst" genljöd i hvarje fråga eller utrop,
hvarmed hon deltog i samtalet. Under sådana
förhållanden var ej underligt att han på bästa sätt
använde sitt kunskapsförråd och sin
framställningsförmåga. Han letade med hänförelse naturens spår ända
in i dess doldaste gömmor, aftecknade dem poetiskt,
och prisade, med en fromhet som i vanliga stunder
skulle förvånat honom sjelf, Skaparens under,
uppenbarade i äfven de minsta af skapade ting.
Han har ändå Gud i hjertat och läser om
honom i hans stora lefvande bok, tänkte Ada, då hon
slutligen sent kom iu till sig. Men hur är det då
möjligt att han ej ville se honom i det uppenbarade
ordet också? Och hur kan den, som så ser Guds
under, skratta åt att en menniska, ett kräk, som jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
