Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302’
de sofvande barnens andedrag? — Fråga blomman
om hon glömmer solens kyssar, fråga biet om det
glömmer rosens honungsgömme!
Det är nog äfven andra ting som den skrifvande
husmodren måste gifva akt på. En skottkärra rullar
gnisslande öfver trädgårdsgången. I ögonblicket
hvilar pennan midtuti en mening och Ada står vid
fönstret vinkande och ropande:
— Nej-nej, Oskar! Det får vara tills i morgon.
Nu först och främst måste du risa ärterna, det är
alldeles nödvändigt. Jag sade dig ju det i går aftons.
Äfven Oskar är en gammal bekant, som vi bedja
att få presentera. Ada har ej öfvergifvit sina
skyddsbarn för det himlen gifvit henne egna. Genom
omtanka, svarsamhet och någon liten försakelse för egen
del lyckades hon underhålla dem de första åren hos
sin vän Karin. Men för nära fyra år sedan hade
Karin fått sluta sitt sjukliga lif, och sedan hon med
glädje gått till sin längtans mål, hade Oskar och
Se-raphine varit på Strömshill, der de fått undervisning
i socknens folkskola, till hvars nu förträffliga skick
Elmers mycket medverkat. Seraphine hade denna vår
återvändt till madam Lundgren för att der ha sitt
hem under det hon skulle gå i väfskola. Och Oskar,
som visat afgjord lust för trädgårdsarbete, stod sedan
samma tid under Adas kommando såsom
trädgårdsdräng på Almlunda. Han var en lång, starkt byggd
och rödblommig yngling, i hvilken man skulle haft
svårt att igenkänna det gulbleka, genom svält och
vanvård långt efter sin ålder stående barnet på Näset.
Och äfven flickan växte och frodades nu, såsom ville
hon rätt taga sin skada igen för den försummade
barndomstiden.
Modren till dessa barn, den djupt fallna, har
upprättat sig, fattad af Guds hand och stödd af goda
menniskor. Hon söker nu äfven hon att med något
gagn åt jorden betala himlens lån. Ihågkommande
sin farbrors ord om henne: att naturen tycktes ha
ämnat henne till sjuksköterska, försökte Ada henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
