Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Bårdaryd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycke. Dansk tog alltid varje sak med ett slags
vetenskaplig noggrannhet, och hjälpte inte hans stora
samling fyenska veterinärrecept, som han kunde i
huvudet lika väl som katekesen och psalmboken, så bad
han tyst för sig själv en liten men saftig och kraftig
bön till Vår herre. Då visste han, att saken var klar.
Han hade noga studerat bondepraktikan och
väderboken, men mycket i dem höll han för hedendom.
Satan har sått ogräs i veteåkern, påstod han, men läser
man både alnacka och väderbok med urskillning, så
kan man se Vår herres handskrift.
Slutligen fanns ännu en mänsklig varelse på
Bårdaryd. Det var Gamlan, Bårdarydsbondens farmor,
åttionio år gammal, skrumpen som ett torkat äpple, liten
och skygg som en mus. Hon bodde i ett av de små
loft-rummen. Hon hade på de sista tio åren icke lämnat
löftet och var bliven nästan till en myt eller ett spöke
på gården. Till det yttre liknade hon en plockad kråka.
Till själen var hon lik en istadig häst. Hon inbillade
sig, att hon aldrig skulle dö. Orsaken till att hon
aldrig lämnade löftet var sårad fåfänga. Det hade skett
första gången, därför att hon ansett sig förbigången
och tillbakasatt, när hennes råd icke inhämtades, då
sonsonen och hans hustru togo fosterbarnet till sig.
Från den dagen gick hon icke ned för vindstrappan
och talade aldrig till någon annan än Gustav Dansk.
Skulle man därför ha något ärende till henne, så fick
man skicka denne. Någon annan svarade hon inte.
Hon gick ständigt lika klädd, sommar och vinter, i
en svart ylletröja med ett gammalt lakan till schal.
Hennes tassande steg hördes ibland om nätterna, ty
hon lade sig sent och påstod själv, att hon aldrig sov
och inte behövde sova. Det är både synd och skam att
sova, förklarade hon, när det aldrig är natt och man
har mycket att göra. Ja, ja, nickade Dansk. Ty
fördrängen menade, att när gammalt folk ljög, så skulle
man säga »ja ja» och när fint folk ljög, så skulle man
säga »kantänka det».
— Att det spökelset inte kan få dö, sa Lasse sent en
kväll, då han satt i köket och åt efter en färd med
hus
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
