Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tolv öre om dagen. Det är inte mycket, men när
hösten är slut, så är det en liten slant. Det räcker till
litet socker och kaffe för vintern. En får vara nöjd
med litet. Men alldeles svälta ihjäl kan en inte.
— Nåja, jag skall tala med skolrådet, vi få väl se,
hur det kan bli.
— Då skickar jag i väg tösen. Det tar tre dar att
gå ner till Krapperup. Hon är bara tolv på sitt
trettonde och får taga sig fram, eljest ginge det väl på två
dar.
— Hon får inte gå, förrän skolrådet behandlat
ärendet.
— Herre Gud i himmelen, vad det är många råd och
nämnder och annat elände nu för tiden. Snart får
människorna inte röra sig på landsvägen en gång utan att
be om lov. För fattigt folk går det alldeles på tok. När
jag var ung, skall jag säga, gick vi i skola två veckor
om året och de riktigt fattiga slapp skola alls. Men då
började vi också grovarbeta, när vi var åtta år. Nu
skall folk snart vara som fä, bara äta och drösa och
gå i skola.
— Har du sett något fä gå i skola?
Torpar-Fia satte upp en förnärmad min, knyckte på
nacken, teg en stund och släppte sedan slussarna lösa.
— Jaså, kommunalordföranden vet inte det? Men
jag kan tala om, att häromsistens hölls ett
premine-ringsmöte, som de kallar det, på gästgivargården,
skam till sågandes. Skulle de inte sätta till och med
kreaturen att lära? De skulle läras att mjölka bättre,
och det delades ut pengar, och till slut satte de
glödande järn i ändan på korna, så att de arma djuren både
skrek och vrålade. Är det folkafora? Jag säger, att det
är att sätta sig i Guds ställe. Som om det går för
människor att förbättra det Vår herre har skapt och gjort
så gott han kunnat! Och så, en borde blygas att bara
nämna om det, tog de till och med mått på tjurarna,
för att se, vem som kunde rida bäst. Och Herren
för-barme sig över människornas synd, men gav de inte
tjugo kronor åt den bonn, som hade tjuren med de
grövsta donen. De silverpängarna får han nog ha att
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
