Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Patron Överberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märkte listen och förstod, att han gett sig för långt
ut på den hala isen.
— Nej, nej, så menar jag inte! För att ha varit krig,
så skulle det ha funnits en som gett och en som fått
stryk. Men jag menar som så, att om vi inginge
förbund och bleve vänner, så skulle ingen varken i
socknen eller häradet rå på oss.
Tirsholmarn beundrade sig själv. Här hade han
maskat bra, tyckte han. Bårdarydarn såg också en
smula överraskad ut. Kanske Tirsholmarn när allt
kom omkring var en ganska slipad kanalje? Det
gäller att parera den där stöten.
— Är det någon fara å färde för patron, efter han
söker bundsförvanter och därtill en så obetydlig, som
jag är? mullrade Bårdarydarn och tvinnade
polisong-erna, medan han tänkte på en ny salva.
Tirsholmarn nästan hoppade till. Han sköt fram
huvudet som tjuren, när han går till anfall. Bårdarydarn
skulle nog få veta, att han icke var rädd.
— Fara? Fara! Vem fan har talat om fara? Jag
rädd? Nej, så jäklar anamma! Men jag tänkte, att
nämndeman känner till, vad som är i görningen? Jag
trodde det vara bekant, vad gästgiverskan planerar,
och vad länsman funderar på? Jag kom hit för att
bjuda ett förbund. Det är inte jag, som har anledning att
va ängslig, det vill jag ha sagt. Men det säger sig själv,
att två klarar sig bättre än en, och framför allt är det
tjänligt, att alla jordbrukare hålla samman. Vi bönder
måste hålla samman både mot ämbetsmän och
gästgivare.
Skulle inte de där spikarna dra, så var det
märkvärdigt. Tirsholmarn hade ryckt fram med det grova
artilleriet, ehuru han höll det maskerat. Han betraktade
Bårdarydarn. Men denne satt alltjämt lika lugn och
orörlig och såg alltjämt ut som träprofeten på
kyrk-tavlan. Han begrep, att allt detta tal, som patronen
förde, endast var en kringgående rörelse. Han kände
till både gästgiverskans manövrer och länsmannens
fiendskap, men han höll före, att han skulle klara det
hela utan Tirsholmarns hjälp. Det var en skam, att
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
