Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Morgon i staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt, skulle jag ta alla nattfåglar till finkan. Men dä
går ju inte heller, för då få tjyvar å fyllhunnar inte
plats. Problemet om vad man ska göra med våren
måste dryftas allvarligt utå myndigheterna. Jag ska
allt tala med stadsfiskalen å han får tala med
borgmästarn å borgmästarn med landshövdingen å
landshövdingen med kungen. Så ordnar dä sej nock med
våren. Ty allt ordnar sej med tiden. Dä ä min
erfarenhet utå livet.
Fagerflod fortsatte vandringen upp mot Norre port.
Sällan gick han längre än till den gamla
fästningsporten, ty där slutade världen. Vad som låg norr om
porten, söder om slottet samt öster och väster om
broarna var en okänd kontinent. Där bodde vävare
och fiskare, tattare och uppviglare, och med dem hade
han icke att göra, så länge de söpo, slogos, trätte och
älskade i sina nästen och icke kommo in i staden,
hans stad, köpmännens och de förmögna
hantverkarnas, konsulernas och ämbetsmännens stad.
Han nickade nådigt åt Falkens dräng som
gäspande, haltande och enögd öppnade porten och
skruvade luckorna från butiksfönstren.
Staden började vakna så småningom. Hotelldrängen
kom dragande med en stor kärra ur värdshusporten;
han skulle ner till första morgontåget. Kärran var
lastad med tunga, järnbeslagna koffertar, en hel
pyramid. Drängen slet som en hund, svetten lackade
redan i den tidiga morgonstunden, och ryggen stod som
en sprättbåge bakom kärrskalmarna.
Där stack den morgonkrye gubben Myloneck
försiktigt ut huvudet genom fönstret. Myloneck var
byggmästare och procentare, en girigbuk med liten
kropp och ett huvud, som liknade en buffeloxes. Han
hade svarta glasögon, ty han fruktade solen, och svart
var hans själ. Men hans hår var vitt som en
kyrk-kerubs, hans händer voro stora som slaktardrängars,
och hans båtar till fötter sågo till de små smala benen
ut som ett missfosters. Ett vänligt smil lekte ständigt
över hans elaka läppar. Det blev en otäck brytning av
välvillig ondska över fysionomin. Myloneck hade varit
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
