Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 11. Judekistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
röda kam mitt bland de kacklande och yra hönsen.
Ja, han kände sig nästan en smula övermodig. Till
sommaren skulle August Palm komma för andra
gången. Axel Danielsson, den segeromstrålade hjälten
från Malmö, skulle också komma. Och hans gamle
vän Lyngholm hade nyss skrivit, att han hade för
avsikt att med fyra hundra Hälsingborgs-socialister, en
röd fana och mässingmusik komma till det
arbetar-möte, som de liberala arbetarföreningarna förberedde
för södra Sverge i ridhuset i Halmstad. Här skulle
liberalismen bli slagen och Hallands arbetare erövras
för socialdemokratin. Han kände sig stolt över sitt
verk, Lundberg. Han hade fått brev från Fredrik
Sterky i Göteborg och Hjalmar Branting i Stockholm.
Hans namn och arbete hade sålunda trängt ända upp
till det nyss organiserade socialdemokratiska partiets
högkvarter. När Svarte Mjölnarn svängde om
Eich-stedts hörna på Öster och tog vägen ner mot
Strandskogen, där hans underliga bostad Judekistan var
belägen, sporde han sig själv om verkligen en lyckligare
man än han funnes. Han stämde upp:
»Snart dagas det bröder, det ljusnar i öst,
till arbete låtom oss gå!
Vi fattiga äga ej skydd eller tröst,
på jorden knappt leva vi få.
Man kringskär vår frihet, förknappar vårt bröd —
till arbete, liv eller död!»
När han kom till Strandskogen hörde han havets
dova brus. Det var vår och nordvästan låg ännu på,
spelande med jättefingrar på havets väldiga orgel. I
nattens tystnad lät det som en sorgmodig hymn, tung
som om himlen dött och allt levande sörjde. Han gick
genom skogen ner till havet. Han ville med sin ljusa,
segervissa sång överrösta det melankoliska
orgelspelet från havets envise, dumme klockare, som spelade
en entonig begravningslåt nu om våren. Nej, himlen
levde än, stjärnorna strålade som dagg från ett fält
av blommande lin. Han stämde upp en ny vers på
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
