Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 12. Mjölnarns krigsråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
å dä går fördöme mej åt häcklefjäll mä bå Gordon
å mej.
De skrattade. Den där Augu var bra i alla fall!
Bjälkbärarn strök sitt långa, brunglänsande skägg,
myste och plirade med ögonen. Augu var inget
söndagsbarn. Som han hade slitit, skulle inte tre på tio
stått ut med, men sitt goda humör förlorade han inte.
Han var en praktisk man, som gnodde dag och natt
för den spirande rörelsen, skrev protokoll i flera
föreningar, fast gud sig förbarme så han stavade, men
så hade han inte fått mer än sex veckors skola i hela
sitt liv. Men han plitade och plitade, och hur det var,
så fick Augu skolat upp en hel rad sekreterare och
ordförande, och en sjukkassa hade han grundat, och
ett litet bibliotek på sex band Svenska folkets
öresskrifter och Socialdemokratiska partiets
agitations-skrifter hade han i sin lägenhet till gratis utlån åt
en var. Augu och Smeden höllo samman som två
paroxar. Sävlig var den ene och rörlig den andre, men
bägge drogo lika villigt det tunga lasset. Trogen var
Augu som guld, och hoppet sprallade i hans själ som
barnet i kvinnoskötet, såsom Ola Skomakare sade om
honom på femtioårsdagen. Ja, det var med Augu som
Smeden sa: »Nock har han långt skägg allti, men
längre förtröstan, nock har han blåa ygon, men ännu
blåare tro å alikaväl vandrar han på joren å flyger
inte som galna hanekyllingar opp på taken». I
sanning, han var en äkta vingårdsman. Han lukade och
rensade i vingården, planterade och ympade, beskar
och band upp, stöttade och skördade med samma
okuvliga idoghet och barnsliga glädje som den gode
örtagårdsmannen i de gamla sagorna. En saga var
hans och hans likars liv, en saga deras stolta verk.
— Ja, få vi hit Brantingen, jublade Målar-Anton
som en lärka, så jäklar i min själ och tre kronor i
mitt svenska hjärta ä dä slut mä bå Gordon å
An-tonson.
Men den envise mannen med de brinnande,
skelande ögonen gav icke upp striden.
— Så ha vi vår vän Janhekt, partivänner. Han bär
6* — Staden vid havet
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
