Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Spinnpojkarnas strejk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mursmäcka, men dä ä dåligt med förtjänsten nu i
yrket. Låt mej gå i stället.
Stuart hade i ett slag fått en främlings sätt. Han
talade avmätt hövligt, men likväl ivrigt. Han riktigt
tiggde för flickan, men likväl strömmade en iskall
kyla ut från honom, som från en ovän. Men vad han
sade höll dock på att röra Gordon. Gordon saknade
icke hjärta. Han kunde impulsivt ryckas med. Men
han hatade all sentimentalitet. Han brukade säga, att
känslorna vilseledde människorna. Världen skulle
varit mycket bättre, om människorna haft rikare
förstånd och fattigare känsloliv. Själv ville han alltid göra
gällande, att han »satt skallen att regera över hjärta
och lever». Likväl skulle han kanske nu funnit, att
även klokheten bjöd att icke sätta allt på ett kort,
om icke just hans egna känslor, som han så föraktade,
råkat i uppror och behärskat honom. För första
gången i livet hade han fått heta »herr Gordon» av Stuart.
»Herr» kunde talmannen säga till honom och
hovmarskalken och landshövdingen och förmännen och
arbetarna, men Stuart, hans gamle vän ... Han tyckte,
att detta »herr» betydde tjuv, utsugare, lurendrejare,
bondeplågare, barnskinnare, storjobbare och andra
liknande invektiv, som de mest obehärskade
socialistagitatorerna slungade efter företagarna i detta land.
— Vill du gå, så gå. Firman Gud och Gordon reder
sig utan Stuart.
Det var första gången han för någon avslöjat, vad
han i sina innersta tankar, halvt på skämt, halvt på
allvar brukade kalla sin firma. Han bet sig i läppen,
så blodet sipprade fram.
Stuart gick, stannade vid dörren, som väntade han
på att bli kallad tillbaka, öppnade och kom icke mer
igen. Vävar-Elsa fick avsked nästa dag och med henne
Lump-Alfreds son, tre andra av spinnpojkarna och
tre fyra av de flickor, som sjungit i fönstren. Det blev
en smula oro på fabriken några dar, men något oväder
bröt icke ut. De gamla vågade icke mucka, och de
unga hade inga ledare längre. Efter ett par veckor
gick allt åter i de gamla hjulspåren.
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
