Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Birpilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nöt, sir dom, men dom öppnar inte himmelrikets port.
Vem vet te vem du gömmer dina gullstycken, te fan
kanske, för se etter en sparare så kommer en slösare,
dä ser en väl på Antonsons son å Grills son att inte
tala om Joan Judes far, som var så rik, att han ägde
halva Landaryd, men sonen gjorde änne på allt, å
nu går han kring å tigger.
— Ja, vore dä som du sir, Funken, så vore dä la
bäst te skövla mä allt å inte sörja varken för sej säl
eller för annra, då vore en säker bå om saligheten å
förnuftia ungar.
— Den girie å den feta suggan blir te nytta först
mä döden, dä ä då min tro, å sen får du tro va du
vill!
Så trättes och skälldes Funken och mor Figaro,
men alla försök att göra gumman spendersam voro
förgäves. Funken stod därför på Figaros sida i
Fyrtioåriga kriget. Så kallades den eviga trätan
mellan Figaro och hans käring, en träta som hela stan
kände till. Hur många hårstrån Figaro hade kvar
efter bataljerna med käringen sin, visste icke
Funken, men han trodde, att det var jämnt så många som
käringen hade tänder i behåll efter striderna.
En gång efter ett stort slag i detta krig mellan
gubben Figaro och hans käring, vart gumman vemodig.
Hon fattade sitt beslut och gick ner till älven, som
flöt där strax förbi, vadade ut i vattnet, och när det
gick henne halvvägs vände hon sig om och ropade:
— Ja, adjö nu Larsson, nu går ja i döen.
— Ja, gå du mor, sa Figaro, och gubben var så
lugn som en filbunke. Men då flög den heliga vreden
i gumman, hon vände tvärt om och skrek:
— Nej, du far, så lätt ska du inte ha dä! Och så
vadade hon i land igen. Utanför krogdörren vid den
trasiga gröna bänken och det rankiga bordet, där
sjömän och gesäller skurit sina bomärken och sina
flickors namn i pilstungna hjärtan och där
hylle-busken blänkte, stod, när hon kom åter ur det våta
elementet, Funken, vevade och sjöng. Men hon bara
blängde åt honom.
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
