Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. Frälsningssoldaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag har sett in i himlen, så jag vet dä. Han
sitter där ackurat mitt mellan Isak å Jakob.
— Käraste, la voss skynda te mötet.
På mötet om aftonen vart gumman Helton frälst,
och sorgen vek ur hennes själ.
Värst hade Adelaide att frälsa sin mor. Ty
gumman Sunnanväder var rättrogen lutheran och hade
barkat skinn. Efter olyckan med Adelaide ville hon
icke se åt flickan. Men ju hårdare och strängare
modern uppträdde, desto ivrigare blev flickan i sitt
frälsningsverk. Hon sjöng alla frälsningssånger, som
hon hörde på armén, och bad morgon och afton till
Gud för sin mor. Hon lämnade henne varje öre, hon
förtjänade på fabriken, hon kom hem med en bulle
eller munk till gumman, köpte hem bönkaffe till
henne. Men modern var obeveklig.
— Mej tubbar du inte mä varsken böner eller
bullar, kom ihåg dä! Ä inte försonar du din synd så
lätt inte! Åh nej! Gud har många barn, men han har
fler björkris. Jesu brud kan du bli efter döden, men
här nere är dä allt William, som ä far te ungen din.
Kan du frälsa honom å få’n te ta dej, så kan du
komma te mej.
Adelaide bad till Jesus att frälsa William. Det gick
månader. Året hade gått, ingen bönhörelse. Då kom
en kväll Rike Nilssons son smygande till arméns
möte. Han satte sig längst ned vid dörren, i en vrå
där ingen skulle se honom. Men Adelaides öga fann
honom och hennes hjärta fylldes av en stor sällhet,
av ett outsägligt segerjubel. Hon lovade på estraden
Herren, hennes blickar lyste som stjärnor, hennes
tonfall, när hennes tur att vittna kom, fingo pilens
drabbande kraft. Hon tyckte, att hennes själ fick
ismåsens vingar, hennes barndoms fågel, som skeppar
Blåberg, då hon var liten, berättat så många sagor
om. Hon glömde alldeles bort att vittna om sin synd,
sitt fall. Blott om sin lycka vittnade hon:
— Statt upp, du min älskade, min härlie kom!
Ty si vintern ä förliden. Kristus, världens ljus å liv,
har för länge sen gått upp, å dock ä dä mörker i din
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
