Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Bruket - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för maskiner. För honom ägde människorna värde
blott såsom maskiner. Voro de goda maskiner, gott,
han gillade dem, voro de dåliga maskiner, så bort med
dem. Allt förbrukat skulle bort: de gamla bruken, de
gamla herrgårdarna, de gamla smederna —- de käfta
mer än de arbeta, sa han — de gamla arbetsmetoderna,
de gamla föreställningarna. Han föraktade
brukspatronernas konservatism, skrattade åt att de misstrodde
bankerna, hånade deras fruktan för socialismen — i
Amerika finns ingen socialism, skrattade han, pengar
och arbete har tagit död på den. Han sade öppet, att
kyrkan var föråldrad och religionen utdöende;
framtidens religion hette teknikens fulländning. Han
intresserade sig icke för politik. Ren smörja, tyckte han,
stjäl bara tid. Han kunde inte begripa, att
brukspatronerna sutto och sovo i första kammaren, vad skulle de
där att göra? Varför skötte och utvecklade de icke
sina bruk i stället? Andra kammaren var den lokal,
där bönder trätte och spelade tolva alldeles som hemma
p" kommunalstämmorna. Låt dem hållas, någon större
skada göra de inte, deras roll i utvecklingen är på retur.
Estetik och konst kunde, ställda i teknikens tjänst, vara
till en viss glädje, dramatik kunde man ha en viss
behållning av, men lyrik och romaner var för barn och
sedeslösa fruntimmer. Med ett visst nöje läste han
Jules Verne, Flammarion och böcker om uppfinningar
och upptäckter.
Alla påstodo, att han var en cyniker. Kanske var
han så. Han hade ingen respekt för moraliska
grundsatser. Moral utgjorde för envar den kodex, som
tjänade till teoretiskt försvar för vad man betraktade som
nyttigt för sig själv. Han utmanade ofta genom att
förklara, att samvetet är en fiktion, en inbillning.
Eftersom han var en mycket klok man, en god diplomat,
iakttog han noga alla hövlighetens och konvenansens
fordringar. Med allt sitt kvinnoförakt, och framför allt
föraktade han de arbetsovilliga, förnäma damerna, var
han en angenäm sällskapsmänniska, en lysande
kavaljer, en smula ironisk, men aldrig över den gräns
kvinnorna själva dragit.
4* — Den stora striden
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
