Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vattnet yrde och stänkte och slutligen jagades
häst-hy tarn ur gården.
Men ryktet löpte genom gården, det pratades om
vad hästhandlarn sagt, en djup förstämning bredde sig
över festen. Ante berättade för sin far och mor om
uppträdet.
— Va ha I nu för att I ga henne silver å skinn?
trätte Ante. Sikkasfolket satt dystert hela natten.
Doris dansade, blek och nära att falla ihop, hon hade
ingen glädje mer. Hon längtade efter att få resa hem
till gossen. Varför hade hon lämnat sonen hemma?
Hon anklagade alltmera vilt och stormande sitt hjärta
för svek. Äh, mycket bättre, att hon med barnet gett
sig bort från bruket. Hon skulle varit lyckligare på
landsvägen. Min son, min son! kved det sargade
bröstet. För din skull? Ja, var det för din skull, mitt
barn? Var det icke också av fåfänga, av längtan att
bli kvitt de onda ryktena, åh, av lust att få trampa på
de skvallrande tungorna! Ack, hade hon inte glömt
sitt barn! Och nu sände Gud henne denne hästbytare
att rycka slöjan av hennes ansikte.
När hon såg sin man, blev hon förskräckt. Hon
skulle velat kasta av sig brudstassen och rymma sin
väg. Han, vällarbasen, brudgummen, satt vid
långbordet, tyst och sluten. Han såg icke ovänlig ut, icke
förolämpad. Han såg ut som svart sten. Mörk satt
hela hans släkt. Doris tyckte, att även prästen fått ett
missnöjt utseende. Men värst var det för henne att se
på fadern, Sikkas. Han satt som en utsvulten gammal
varg, lurande på rov. Hon kände en lättnad, när
Sikkas och Juggas beställde fram sina hästar och foro sin
väg med den döende Per Ols kastad upp i baksätet av
Sikkas vagn.
Bröllopsfesten räckte ännu en dag. Doris dansade
även den dagen, men hon var tung som en blydocka
att föra. Allt som hörde bröllopet till kväljde henne.
Hon andades lättare, när hon och mannen på aftonen
anträdde färden hem till Storbruket.
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
