Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran - 2 - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rena upprors- och myteriskrifter! Den satans
Fi-larn! Det här ska stå honom dyrt.
— Vad tänker du göra? sporde postmästarn.
— Telefonera till länsman förstås. Han får komma
och häkta mannen ögonblickligen. Åh, en sån
baddare, en sån skojare, en sån upprorsmakare! skrek
ingenjören och rusade till telefonen.
3.
Den socialistiska rörelsen kom tämligen sent till
bruken. August Palm hade i tjugu år farit land och rike
omkring, grovplöjt tegarna, harvat och tumlat fälten,
sått med fulla händer; somt hade fallit på god jord,
somt på hälleberget. Hjalmar Branting hade smitt åt
arbetarerörelsen dess starka rustning av politisk
kunskap och steg allt tydligare fram som den store
strategen i proletariatets fälttåg mot kapital och herremakt.
Han hade nu några år suttit på den berömda
Stockholmsbänken i riksdagens andra kammare såsom den
ende socialistiske representanten för landets
arbetareklass, och hans stämma från denna tribun hade
genljudit över landet. De mäktiga började frukta honom,
många hatade honom, de fattiga älskade honom. De
rika satte sin lit till att massorna icke ägde någon
rösträtt. Men lika fullt hade Branting vid senaste valen
fått tre kamrater, däribland Nils Persson, den trygge
tunge muraren från Malmö och skomakaren Fredrik
Vilhelm Thorson, den sprakande braständaren från
Ystad, om vilken det sades, att han var den svenska
revolutionens Johannes Döpare. Axel Danielsson, den
röde rebellen, som erövrat Skåne åt socialismen, hade
nyligen måst lägga ner sin tappra värja på kallelse av
den makt, som icke vill ha nej. I sin ålders blomma
hade han gått bort, denne proletariatets älskling. Borta
var också den sångare i harnesk, som nöden själv fött
och fostrat, grovarbetaren med den starka lyran,
diktaren till »Skulle jag glömma jag»: Karolus
Gabriels-son. Borta voro Kleen och Fredin, kärlekens och
re
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
