Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Då är det väl en själ, som rymt från helvetet,
muttrade Professorn.
— Dä kan inte skada, att dä finns någon som håller
tummen på ögat på ledarna, dundrade Kejsarn till och
strök ölskummet ur de jättelika mustascherna.
— Ledarna? Är han inte själv en av de förbannade
ledarna? Är han inte oppositionens ledare,
ungsocialisternas ledare? Vem håller tummen på honom?
sporde student-agitatorn, som tydligen tillhörde
Bran-tings folk.
— Dä gör väl Branting för satan! skrek Kejsarn.
Dom håller tummen på varandra å dä ä som dä ska va,
om partiet inte ska ruttna.
Det syntes, att Professorn gjorde sig redo att i ett
av sina lärda inlägg reda ut detta invecklade problem.
Han ordnade glasögonen, drog in en väldig pris,
kammade med fingrarna det yviga skägget, satte sig till
rätta i stolen, som en magister i katedern kände han
sig och rörde han sig, talade han och utvecklade han
sitt ämne.
— Det kan ingalunda med full rätt bestridas, att
Brinke är en ledare och en ledare med en så kallad
talang, det vill säga en viss art av begåvning ...
— Storslagen begåvning! underströk snickarn.
— Var god avbryt mig icke! fräste Professorn till,
men återtog lugnad sin utläggning: När man ser
Brinke Bertengren får man såsom någon sagt intrycket
av en keltrisk faun, det vill säga en forntida smådjävul,
som genom en av naturens och tidens lekar kommit att
hamna i Nordens kalla och så att säga otidsenliga
klimat under industrialismens epos eller tidevarv.
— Epok, rättade skalden.
— Var god stör mig icke med småaktigheter, jag vet
vad jag säger. Skalden bad om ursäkt och skräddarn
fortsatte: i talarstolen är Brinke en så kallad vulkan,
det vill säga ett eldsprutande berg, men såsom och i
egenskap av människa är han en vänlig och älskvärd
person. Professorn tog sig här en av sina vanliga
funderingar, vilka alltid begagnades av Wahlbom att en
smula ironiskt komplettera mästers föredrag.
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
