Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. De segerrika - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detlof Baumgarten hade kallat fackföreningens
styrelse till kontoret. De kommo utan åthävor, en smula
buttra, som hade det gällt en helt vanlig sammankomst.
Man kunde icke av deras yttre se, att de vunnit en
seger i den hårdaste strid, svenska arbetare fört. Lars
Elg och Göran Pung gingo främst i spetsen för den
lilla skaran, sedan följde Kristoff Jugga, Adolf Kock
och hans broder, den mörke melankolikern. Sist kom
Josef Hård, han Piggsvinet.
Det syntes att den senaste tiden icke gått den hårda
disponenten alldeles förbi. Han hade sjunkit ihop en
smula, och han såg litet grå ut vid tinningarna.
Disponenten tog ordet:
— Striden är slut. Jag tror vi kan säga, att båda
parterna ha slagits tappert och att det icke finns
varken segrare eller besegrade.
— Om den senare saken får disponenten tro, vad han
vill. Arbetarna ha fäll sin tro för sej, svarade Elg, lika
butter och tvär som vanligt.
— Se, te ta segern från oss, nähäj, dä går int, kom
ihåg dä, tillfogade Adolf Kock och såg på den store
chefen, som om han velat tillägga: Tack för sist —
betalt, kvitteras.
Nå, Detlof Baumgarten ville inte tvista om den
saken. Båda parter hade väl fått nog av striden på en
tid. Nu gällde det att ta igen, vad som gått förlorat.
Det dröjde inte många dagar, så gick bruket åter
som före den stora striden. Kampens dyningar lade
sig så småningom, såren läktes efter hand, och
glömskan började falla över mycket, som man icke trott så
lätt kunna förgätas. Kvar stod med tiden endast
legendens skimmer kring en stor bedrift. Det blev
något av en saga, som levde kvar, en saga bland andra
sagor, som far och mor berättade vid brasan om
vinterkvällarna eller som flottare och timmerhuggare
uppbyggde varandra med vid älvarna och milorna.
Människan vill helst glömma det tunga och svåra.
Det ljusa och glada bevarar hon som en skatt och en
tröst under kommande dagar. I regel äro människorna
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
