Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Ferdons skott - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge honom Norrland, såsom han begärt?
Folkmassorna dröjde kvar.
Då uppstod plötsligt en rörelse på Norrbro. Nu
komma de, nu komma de! susade det genom de packade
leden på Gustaf Adolfs och Karl XII:s torg, utefter
gatorna och skeppskaj erna i Kungsträdgården. Sakta
och högtidligt for en kavalkad genom staden,
fyrspända hästar framför smäckra vagnar och i
vagnarna dignitärer i guldsmidda uniformer, med
kraschaner och ordnar. Men det var icke tsaren, icke kungen.
Det var de från slottsfesten hemvändande svenska
hovherrarna, generalerna och amiralerna. Men genom
folkmassorna löpte orden vidare: nu kommer han, nu
kommer han! Alla halsar sträcktes, alla reste sig på
tå. Småpojkarna klevo upp i Kungsträdgårdens
lindar. De små barnen lyftes av fäder och mödrar. Alla
skulle se den ryske tsaren.
Ett skott small. En av de guldsmidda dignitärerna
föll ihop. Amiralshatten ramlade ut på gatan. Det blev
panik ett ögonblick, hästarna stegrade sig. De höga
herrarna i vagnarna bleknade. På ett ögonblick var
polisen där. Gatorna rensades. Alla skyndade
förskräckta åt olika håll. Ryktet löpte genom staden:
tsaren är skjuten, tsaren är skjuten!
Men tsaren var icke skjuten. En svensk amiral hade
stupat för den kula, som var ämnad åt de ryska
revolutionärernas bödel. Vem var han, som hållit i vapnet?
Ack, det var Isak Ferdon, den skälvande ynglingen,
vars hjärta led av alla andras kval; han hade känt sig
som en frihetens genius, som en hämnare i Guds den
rättfärdiges händer, när han om morgonen tog sitt
vapen. Han var ateist, en fritänkare, men när han gick
ut för att hämnas millioners förtryck och tusendens
bittra död, tyckte han, att han hade Gud med sig, att
han var ett redskap i ett evigt, ett levande ideals tjänst.
Han hade aldrig varit så stark, så modig, aldrig
erfarit en sådan lyckokänsla förr. Han hade ingenting
sagt till sin älskade, men hon hade sett honom taga
vapnet och gömma det på sig. Hon hade förstått. Hon
hade kysst honom på den heta pannan, sänkt hela sin
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
