Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Duellen på cirkus - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lat sin avsky på den grund, att de ha ingen kropp,
som man kan klå och ingen själ, som fan kan ta.
För första gången hade talaren träffat prick. Tagit
det svenska folklynnet på kornet. En stormande
munterhet skakade Cirkus; arena, rader, ryttargångar och
galleri applåderade. Bifallet ville aldrig taga något
slut.
Där stod den slagne som segrare! Det bistra, mörka
var borta ur allas ansikten. Det sken lika ljust ur
blickarna på den högra som på den vänstra sidan.
Humorn, de svenskes arvedel, hade visat sin segerrika
makt över svenska sinnen. Hade han nu varit en
engelsman, hade han klokt lämnat tribunen; med
massornas fanfarer och trumvirvlar smattrande i öronen.
Men som så ofta sker med svensken greps talaren av
högfärdsdjävulen, av hybris. Också den vår arvedel.
Den berömde doktorn trodde, att han nu fått publiken
i sitt våld och kunde leda den, vart han ville. Han
började åter tala om rustningarna till det oundvikliga
kriget, om ökad värnplikt, om officerskårens
humanitet och upphöjda väsen, om svenska folkets
natio-nallyten, avund, hat och egennytta, om allas
gemensamma och älskade fosterland. Då vek ånyo den ljusa
minen bort från arbetarnas ansikten. De erinrade sig
åter sin pariasställning, sin otrygghet, sin rättslöshet.
Ansiktena stelnade till. Men man demonstrerade icke
längre emot talaren. Själve bagar Danton högt uppe i
berget satt tyst, och Kansas med Karl Moors
rövarkappa och Napoleons austerlitzgest stod stum i
ryttargången, när den glödande patrioten något teatraliskt
kanske men med äkta rörelse slutade sitt stora tal med
dessa ord:
— Låtom oss bedja så till det sekel, av vilket vi
föras mot okända öden:
För oss fram som en vårälv vid våra vägars rand,
som en pingstvind i darrande hult,
lär oss värna och rödja med gamman vårt land
tills av ära och korn det står fullt.
För oss orädda fram till den långa, långa ro,
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
