Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. Bondetåget - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon trodde själv, att hon hade dem i hjärtat. Men
mest tänkte hon på Gonzalov. Hon skulle gjort vad
som helst samman med Gonzalov. Med honom skulle
hon ha rest ut till en öde ö. Med honom kämpat i alla
härar och för alla idéer. Hon hade redan skänkt sig
åt sin vän. Varför skulle hon icke ge sig helt och fullt?
Var hon icke frigjord? Vore de icke fria?
Morgondagen? Åh, solen gick upp varje dag. Föräldrarna? Ack,
de rådde icke över henne. Hon var Gonzalovs hemliga
älskade. Ingen mer än hon och han hade därmed att
göra. Snart skulle den stora revolutionen komma i
tsarriket. Ukraina skulle bli en fri stat, Gonzalov skulle
återvända som frihetshjälte, hyllas av sitt folk. Och
hon skulle stå vid hans sida. Hon ägde hela världen.
Ty hon ägde honom.
Karola var ursinnig på brodern. Vad skulle
Gonzalov tänka om honom? Kanske skulle han tänka illa
även om henne? Hon föraktade sin bror. Hon skulle
säga honom rent ut, att han var en stackare, en
avfälling.
Inga satt kvar utan att yttra ett ord. Hon kände sig
tom, trött. Allt vek undan. Lokalen där hon satt,
rösterna runt omkring, skratten, skrålet, musiken. Det
hela blev overkligt, en dröm. Inga är trött, sade Book.
Men hon fattade inte vad han menade. Hon fattade
inte vem Inga var. Hon tänkte: de mena Karola, hon
ser trött ut.
Stig Bårdaryd, Berg, Håkan Röde och Spaken
kommo. De slöto sig till dem. Plötsligt spelade musiken
Marseljäsen. Studenterna blevo ursinniga, kastade
apelsinskal, cigarrer och sockerbitar på
kapellmästaren. Denne stannade spelet, förklarade att publiken
begärt Marseljäsen, läste upp Karolas visitkort.
Bergulf, Bergulf! skreko studenterna. De hörde blott
efternamnet. Upp, dementera, fria dig ropade de i
korus till Karl-Oskar. De lyfte Karl-Oskar upp på
bordet.
— Mina herrar! Jag är icke skuld till detta
missöde, stammade kandidat Bergulf.
— Bravo! Bravo! Kungssången! Kungssången!
ro
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
