Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 8. Bondetåget - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningslösa känsloutbrott på gatorna under
nattimmarna, koncentrera sin harm och sin energi på att göra
det arbetartåg, som nästa dag skulle avlösa
bondetåget på Stockholms gator och inför regeringen föra
folkets talan, så imponerande som möjligt. Vad ära
vunne väl arbetarnas, fredens och demokratins sak av
dessa gatuuppträden? Men ett folktåg, som genom sin
mäktighet förkrossade bondetåget, skulle få historisk
betydelse.
Bönderna fingo därefter obehindrat passera.
Det var på hemväg efter denna episod som Stig
Bårdaryd — från Vasagatan via Bryggaregatan
sneddande över till Drottninggatan — utanför det hotell,
där landsortbor ofta brukade taga in, såg en gestalt,
som han tyckte sig igenkänna. Var någonstädes hade
han sett denna tunga, hövdinglika gestalt? Mannen
gick sakta, lutande, andfådd, såsom gamla, astmatiska
personer göra. Han stödde sig tungt på käppen.
Främlingen såg sig i dunklet omkring, som om han inte
riktigt visste, om han var på rätt stråt. Han stannade
framför den låsta hotellporten och trevade med
handen efter en ringklocka eller portklapp, men råkade
icke på någondera. Stig gick fram för att hjälpa
gubben.
— Tack så mycket. Jag är främling här i stan och
så ser jag illa.
Nu tändes ljuset i hotellvestibulen och föll över de
båda männen. Stig betraktade gubben, tog ett steg
bakåt. Jo, han kunde inte taga fel. Det måste vara han,
fadern, fosterfadern. I ett ögonblick drog hela hans
ungdom förbi; gården där hemma i Halland, bygden,
flickan som han aldrig fick, ungdomskärestan,
fördrängen Dansk och lilldrängen, Odensjö-Lotta och
den gamla fribaptisten, båtsman Krona och korpral
Dööd. Och så uppgörelsen med fadern, skilsmässan.
Mer än tio år hade gått sen den dagen, tio oroliga,
äventyrliga år. På dessa år hade han icke varit i sitt
hem, icke träffat sin far. Dem emellan hade inte en
skriven rad växlats. Och nu stod han där vid den
gamles sida. Hans första impuls var att gå sin väg; fadern
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
