Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den röda himmelen - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Se det vet man aldrig, vart den leder. Men
Högland säger, att det är säkrare för freden, att
arbetarna har vapnen än överklassarna. Därför gå vi ut.
Landstormen ska också ut, så det blir mer än hälften av
vapendugligt manfolk i landet, som får ta geväret på
axeln.
Nu kom Melker Simson.
— Tusan, vad det klämtar och ringer. Så lär det
vara över hela landet. Alla klockor dåna, som när
elden är lös. I ett, i ett har det ringt. Och flyktingar
komma, som vrakgods uppkastade på stranden.
— Tacka för det, när en hel värld brinner, tyckte
Ann-Kristin. Gud, att det ska få sitta såna stympare
och styra staterna. Dom har bra mycket mindre vett
än en fattig hamnarbetarkäring.
— Jo, ja. Det är nog så, instämde plåtslagaren.
— Ja, för se aldrig, om jag vore kung eller kejsare,
skulle dom få ställa till sånt elände. Men det kommer
väl en tid, då vi käringar få ta vid och regera.
— Nu är mor vid bättre humör än nyss, myste
gubben till.
— Ja, se karla vett det är det inte stort bevänt med.
Det säger jag, Gall: kom inte sjuk hem!
— Har du fanan? sporde Viktor sin far.
Gubben pekade på den ärevördiga klenoden. Han
var hamnarbetarnas hedervärda fanbärare.
— Tyst, hör! Musiken spelar.
— Det är klubben Spartacus, som kommer på väg
till mötet. Hör hur det dånar i gatan! Adjö, jag sluter
upp, ropade Viktor och försvann. Plåtslagaren
nickade och skyndade efter.
— Där går nu våra barn. Anna och Maja, Nils och
Viktor och Gallbom också. Hör dom sjunger. Så ge
dig iväg, far! manade Ann-Kristin på.
— Ja, ja, hit med fanan.
Gubben skyndade iväg på darrande ben, höjande
den gamla röda fanan i vinden.
Ann-Kristin gick in i stugan, strök en tår ur
ögonvrån med avan. Men så skämdes hon.
— Äsch, nu är du dum, Ann-Kristin. Sätt du kaffe-
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
