Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Krigets ansikte - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mäster Cea, Norrlands apostel med tårarna
strömmande utför kinderna:
— En svart dag, en svart dag. Jag önskade, att jag
vore i graven. Vad ska de fattiga stackare i skogar
och älvar säga? Ett söndrat proletariats parti! Satan
och anfäkta! Tågar inte de svältande skarorna i
morgon dag till Stockholm och slår oss alla här sönder
och samman, så är di inte värda att se frihetens sol.
Klåpare är vi. Friskt liv i Norden! Fy tusan!
Förbannade pojkar, vettvillingar!
Aposteln, fem alnar lång, slog näven i det stora
ekbordet, så att skivan sprack. Därefter tog han med
vardera handen greven och partisekreteraren i kragarna,
ruskade dem och slog dem mot varandra under allmän
munterhet. Men på honom själv strömmade tårarna.
— Arbetarna vill ingen splittring, det är ni, lärda
herrar! skrek aposteln och skakade de båda
flygelmännen. Död och helvete över läror och allt slags lärt
djävulskap! Tror ni, att massornas befrielse ur
träl-domen befordras med splittring, vasa? Åsnor! Dra åt
helvete!
Efter detta utbrott tog Hövdingen ordet. Han
började vitna, den gamle Branting. De berömda stora
mustascherna, som injagade en sådan fruktan, de buskiga
ögonbrynen, som gåvo ögonen ett sådant gruvlikt djup,
det snaggade, tjocka håret, som kom huvudet att se ut
som hade det en hjälm — allt började vitna och ge åt
krigaren utseende av en filosof, en grubblare.
Branting talade utan harm, med en undertryckt,
behärskad rörelse.
— Visst är detta ett tragiskt ögonblick, men
sannolikt oundvikligt. Det som sker, måste ske. All
utveckling är lagbunden. När den socialistiska rörelsen i alla
andra länder delat sig i skilda läger, varför skulle vi
tro, att vi skulle undgå detta öde? Vi ha länge haft
två partier i partiet. Då det kommit dithän, må vi då
hellre gå öppet skilda vägar. Arbetarna få sedan döma
oss emellan. De unga ha en annan livssyn, en annan
socialistisk anda än vi gamla. Vi äro icke mindre ärliga
socialister än de, ehuru vi gå andra vägar. Vi tro icke
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
