Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid kompaniet en gång. De höllo just på med att
försöka steka en höna, som Hag Brumm, en gång
kontorist i Lübeck, med otrolig möda snokat upp bland
byns ruiner.
— Sista husdjuret i byn, påstod studenten Victor
Lanz, men Hag Brumm misstänkte, att ännu något
ätbart fanns hos de två franska familjer, som utgjorde
resterna av den en gång så blomstrande byn Chaunois
vid Somme.
I rummet ovanför korpral Jungs källare stektes
hönan med huvud och fötter, nedlagd i en hink, som
tjänstgjorde som gryta. Stekflottet utgjordes av Lanz’
tvål, den sista tvålen i kompaniet. Nå, vad tusan skulle
de med tvål, då de aldrig hade tid att tvätta sig, och
varför skulle de tvätta sig, då de åter nästa dag skulle
ut i lervällingen, blodsmutsen och dyn? Och då de
kanske skulle dö innan kvällen!
Utom Hag Brumm, som stekte hönan vid den
eländiga spiseln och förbannade den sönderskjutna
skorstenen, varigenom draget blivit dåligt, funnos
ytterligare sex soldater i stugan. Vid något som varit ett bord
men såg ut som ett trasigt kullstjälpt staffli sutto de
båda studenterna Victor Lanz och Fritz Erbel. Den
förre var teologie studerande i Marburg, men såg ut
som en balettmästare, vig, kvick och ännu glad, ty han
hade blott varit fjorton dagar vid främre fronten.
— Vänta får du väl se, din glada djäkel, det har
varit lugnt här nu igen ett tag. Men en vacker dag,
gosse, sen skrattar du inte mer.
Så hade lantarbetaren Wilhelm Kranz sagt, ursinnig
över att se ynglingen le, som om han inte begrep var
han var och att leenden höra livet till, icke döden.
Skratta ginge väl an, gapskratta, svära och förbanna,
skratta som om djävulen satt i halsen, men le, le gott
och ljust, han borde väl veta hut.
Erbel var juris studerande vid universitetet i Jena,
melankolisk till sin natur, men trotsig och seg. Båda
dessa studenter voro aderton år. Men sågo ut som om
de varit trettio, ja fyrtio år gamla. Skäggiga, lurviga,
särskilt Erbel, som varit ett halvt år vid kompaniet och
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
