Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
adligt gods i Schlesien, när kriget kom. Han var
liksom Lanz frivillig. Det hade dröjt en tid, innan Lanz
och Brag fått medborgarrätt i kompaniet »Glada
Preussen». Ty de andra tålde icke de frivilliga. Varken
rekryter, landstormsmän eller underofficerare tålde
frivilliga. Hur fan kan man frivilligt ge sig in i detta
svineri, hade Kranz, lantarbetaren från Pommern,
hälsat dem. Sergeant König, som var »en Garrolus av
stora mått» enligt Kaiser, hade visserligen sagt dem, att
de gjort sin förbannade fosterländska plikt, men han
hade samtidigt skrattat försmädligt åt deras nya
uniformer, deras tandborstar och toalettgrejor. Till Brag,
som kom tre dagar efter Lanz, från ett sjukhus, där
han legat sårad — som han själv påstod — hade König
rent ut förklarat:
— Din lilla mamsell, var fan fick du granatskärvan?
I rumpan kanske? Du ser ut att aldrig ha sett en bomb
explodera, men vänta, gosse, du ska djävlar i helvete
snart bli svart och skitig som de andra asen.
Nå, svart och smutsig blev Brag snart nog, ehuru
han ännu inte varit med om någon stormning. Men
långskäggig blev han icke till sin stora sorg.
•— Tacka du Gud för din dåliga skäggväxt, du ser
åtminstone ut som en halv människa, hade den lille
lurvige Salomon sagt.
Spelet fortgick med växande lidelse. Åh, hela armén
spelade kort. Aldrig hade spelkortsfabrikerna förtjänat
så mycket pengar som nu under det stora kriget.
Kortspelet förströdde tankarna, var som en läkedom. Så
fick man också svära och förbanna och det lugnade
nerverna.
— Poincaré! skrek Kaiser och slog ut spader knekt,
som fått sina beskedliga drag av tecknaren Ludder
förvandlade till en vild krigsguds, Poincarés.
— Stick galten för jäkeln! svarade Brag och sökte
bli lika grov i munnen som kamraten. Men hans röst
var ännu icke fullt ur målbrottet. Det lät som då en
flicka spelar musketör i en operett.
— Hi, hi, hi! skrattade den lille juden, åt helvete
med Poincaré, hit med potten! Och så slog han ut
spa
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
