Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Röd november - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vem vet vad som kommer? Kanske är han den
lyckligaste av oss alla.
— Vad än må hända: aldrig mera krig!
Kompaniet höll rast vid bangården. Den franska
befolkningen visade icke den besegrade fienden något
hånfullt övermod. Väl kunde Erbel och Müller se en
och annan, som log ett triumferande löje eller kastade
ett glåpord mot dem, men den stora mängden stod tyst,
mera gripen än segerrusig. Åh, allt för grymma offer
hade detta broderkrig kostat alla, att ens segraren
skulle kunna le.
Signalen till samling ljöd. Erbel och Müller gingo
över torget mot bangården. Plötsligt pekar Müller på
en gammal halt gumma, som vid en ung flickas arm
nästan kryper fram över torget.
— Mormor Nivelle! ropade Müller.
— Leonie! svarade Erbel.
I nästa ögonblick hade de fyra omfamnat varandra.
Mormor Nivelle grät av rörelse.
— Mina pojkar! sade hon och strök dem på
händerna. Jag som har tänkt så mycket på er! Nå, alla de
andra?
Erbel och Müller skakade sorgset på huvudena.
Mormor Nivelle förstod.
— Frankrikes jord gömmer många, suckade hon
blott.
Leonie sade icke stort mycket. Hon stod och höll
om Erbels hand.
— Hallå! ropade sergeanten.
— Förbannat usel disciplin! skrek korpralen.
— Strax! svarade Müller. Vi ta bara farväl av
kompaniets mormor! ropade han till sergeanten.
— Fan ta käringen! svor korpralen.
De båda soldaterna tryckte mormor Nivelles och
Leo-nies händer till avsked, vinkade och gingo sin väg.
— Fritzel! ropade Leonie och skyndade efter Erbel.
Han tog flickan i sin famn och kysste henne.
— Satans fördömda svinpälsar! domderade
korpralen, när Erbel och Müller äntligen ställde upp i ledet.
— Nåja, nåja, mumlade sergeanten — som i själ
349
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
