Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 47 -
"Jo," svarade Debora, "saken är den,
alt den stackars gamla frun pisgas af sina
bekymmer, och så snart bon ett ögonblick
förlorar Helena ur sigte, gråter hon och
fiå-gar efier henne, så som ett barn , hvilket
ropar efter sin mor; vi göra allt hvad vi
kunna, för att lugna henne, men ingen kan
ställa henne tillfreds; intet, utom hvad som
göres af Helena, ar henne i lag; man kan
knappt föreställa hvad besvär hon gör sig
med den gamla frun; det skulle nästan
försvaga en Simsons krafier. Jag talar ibland
derom med Mistriss Allen; men försök att
säga henne delta i dag, ehuru hon i sin
ungdom varit det mest saktmodiga och förnuftiga
fruntimmer!"
"Det är verkligen besynnerligt," anmärkte
Carolina, med tillgjordhet, "att se, huru
mycket qvinnorna i nya England arbeta."
"Besynnerligt, ja visst," upprepade Mis-,
slriss Weställ, "men allt detta ligger i vanan,
min söta vän."
"Nya England! vanan!" utbrast Debora
"skall jag säga er det: det gör ingen ting alt
vara född här eller der; lemmarnas styrka
gör icke heller här något till saken ; utan här"
sade hon, läggande handen på hjertat, "här
ligger det, som ger Helena siyrka och tålamod."
Deboras ord förrådde, om icke
vältalighet, åtminstone en ädel styrka, och Carl
Westall, som afhört samtalet från början, med
ett dellagande som väckte Carolinas synbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
