Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 —
fråga. Jag känner si litet verldens sedvanor."
"Det är också icke nödigt; fruntimren
äga i detta fall en egen instinkt, som
öfver-träffar all den skarpsinnighet erfarenheten
meddelar. Säg mig derföre fritt hvad ni märkt."
Efter flera fåfänga bemödanden att svara,
framstammade Helena slutligen några ord, och
sade darrande, att Miss Redwood borde bäst
veta det, — och att emedan hon sagt...
här tvekade hon åter; och Redwood, som
hade medlidande med hennes bryderi, sade:
"ni har rätt, Helena; ni är för mycket klok
att smickra mitt hopp," /
Helena begagnade detta ögonblick för att
gå; hon tog afsked af Redwood; han gaf
henne åter försäkring om sin vänskap och sitt
deltagande, och de åtskildes. "Stackars flicka!"
tänkte Redwood, då hon gått. — "Sådan är
verlden, de dygdigaste äro alltid de, hvilka
ödet bittrast förföljer! — Hvarföre måste ett
nytt törne sönderslita detta oskyldiga hjerta?"
Redwood insåg väl, att det berodde af honom,
att förändra detta öde, hvilket han anklagade,
inen fastän nog känslofull att gifva vika för
en öm varelse, var han likväl icke nog
modig, att besluta sig till den hårda uppoffringen
af en älskad plan. I den Öfvertygelsen, att
de fullkomligaste menniskor endast derföre
utöfva dygden, emedan hon bereder dem
verldens yttre bifall, eller smickrande loford af
den lilla krets, inom hvilken de lefva, hade
Helenas anspråkslösa godhet (hvaråt han såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
