Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i43 —
medlidandets tårar, men då hon öfvervunnit
denna i hennes tanka fördömliga känsla,
hvilken den svaga naturen kallar ömhet, och
hon åter förmådde tala, sade hon: "Jag
trodde att alla jordiska böjelser voro utrotade ur
mitt hjerta — och det voro de, Emili; men
sedan din ankomst ibland oss har fienden
utsatt ogräs bland hvetet. Stackars barn! Jag
kan nog tänka hvad som frestar dig; jo,
verlden ... Hon låckar dig; men fäll icke modet!
Orri du öfvervinner frestelsen, skall du blifva
starkare än den som aldrig varit pröfvad;
detta är icke första gången ormen insmugit
sig i vår trädgård. Jag sjelf har länge suckat
efter verlden, sedan jag blef förenad med
"Folket"; min själ trängtade efter dess
fåfänglighet, såsom den trötta hjorten trängtar
efter en lefvande vattukälla."
"Emili, jag har aldrig omtalat för dig
mina pröfningar; — jag trodde att verlden
var för dig en främmande jord; — nu skall
du erfara dem; ocli gifve himlen, att de må
lända till din varning!"
Susanna stadnade några ögonblick, för att
bereda sig på hågkomsten och berättelsen af
de qval hon erfarit; hon började derpå
med lugn röst, medan Emili fortfar att dölja
sitt ansigte vid hennes bröst, och gret liksom
ett barn, hvars oro man fåfängt söker att
skingra.
"Emili, jag var det yngsta af mina sju
syskon. Min jordiske far var en redlig man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
