Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■ 122 -
Helena, Westall och hans mor väntade
dem der. Redwood satt i sin ländstol, och
hans utseende förkunnade att hans helsa och
]ynne undergått en märklig förändring. Han
hade samlat all sin styrka för alt vara vittne
till detta uppträde; han bäfvade likväl, dà
han såg sin dotter kanske för sista gången,
och då han tänkte på hennes framtida öde.
Aldrig hade hon förekommit honom så
äl-skansvärd — de sistförflutna händelserna hade
förändrat hennes hjerta och förskönat hennes
anletsdrag genorn ett själfullare uttryck.
Redwood mottog Fitzgerald artigt, men
förbehållsamt; han bad Carolina komma
närmare, och sade till henne efter en öm
omfamning: "Kära barn, innan presten är här,
så hör.mig: vi hafva § ömse sidor förlåtit
hvarannans fel, låtom oss derföre glömma det
förflutna, och aldrig tala derom. — Jag har
underrättat Helena om din ädelmodiga afsigt
att gifva henne en rik hemgift af din
förmögenhet; men Helena är en lika så
skarpsinnig som granntyckt kasuist, och hon har
öfverbevisa! mig ätt jag ej ägde rätt att förfoga
om en egendom som öfvergått i arf till dig
från din mor."
"Hvad, Helena?" sade Carolina sakta
till sin syster, "vill du då ej låta mig
godt-göra mina fel emot dig?"
"Bästa Carolina," svarade Helena, "om
jag behöfde någon upprättelse, så vore din
vänskap och ditt förtroende för mig nog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
