Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renskrivaren - IV. Trohet intill döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och anmärkningarna. »Trohet intill döden!» upprepade
en av grannarna; »vem talar om trohet intill döden?»
»Det är med troheten i döden som med ärtorna i
ärtskålen på Tre Väpplingar», yttrade en annan; »man
måste söka dem med bloss eller hugga dem med ljuster.»
»Där har jag för troheten, sa’ Billingen, satte sillbenet
i halsen», tillade en tredje.
»Nej, men se, se!» ropade flera om varandra. »Bruden
faller ! ... Ansiktet är som en sillmjölke!»
»Hon är sjuk», upplyste en kvinnas röst; »det är
följden av att snöra sig så man är som en geting om livet.»
»Vatten! Eau de cologne!» ropades ängsligt från alla
sidor av salongen.
Klösande sig i ansiktet med naglarna, liksom hade han
blivit ursinnig på sig själv över de obetänksamma,
ofrivilliga orden, rusade den unge mannen på dörren,
kastande sig handlöst emot den nya avdelning av nyfikna,
som hastade upp.
Huru han ensam kommit igenom den täta, påträngande
och hårdhänta folkmassan, begrep han ej, när han
äntligen fann sig stående på gatan. Hans hatt var tillbucklad
och rocken sönderriven, men han såg det ej. Hans händer
och ansikte blödde; han kände det ej.
Han befann sig i en av dessa stunder av livet, då man
tror, att ingenting annat återstår här på jorden än ens
egen sorgliga tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
