Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Renskrivaren - IX. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men nyckeln satt i låset, tog författaren sig friheten att
öppna dörren och inträda i kammaren.
Aldrig kan han glömma den scen som därinne mötte
hans ögon.
Ovan täcket på en bäddad säng syntes ett blekt, insjunket
ansikte, i vilket författaren genast igenkände den
stackars renskrivaren. Men framför sängen och med
huvudet tätt intill detta bleka ansikte låg på sina bägge knän
ett fruntimmer i gredelin sidenklänning med rika svarta
blonderspetsar. Det bleka ansiktets ögon tycktes
uteslutande vara riktade mot det mörklockiga huvud, som
vilade därintill.
Författaren, förvånad av vad han såg och anande att
han var dramats upplösning nära, ville avlägsna sig, då,
förmodligen till följd av det buller han därvid åstadkom,
det bleka ansiktet vände sig mot dörren. Det låg mera
död än liv i detta ansikte; men vad som fanns kvar av
livet röjde likväl så mycken belåtenhet och sällhet, att
åskådaren trodde sig se en skymt av det andra livets
lycksalighet.
Fruntimret lämnade hastigt sin knäböjande ställning
och vände även sina blickar mot dörren, men i dessa
blickar lågo ånger, hopplöshet och förtvivlan.
Det oaktat kände författaren igen det fruntimmer, som
han för omkring åtta dagar sedan sett på Carl den XIII:s
torg med den lille gossen.
Ett lockande småleende på den döendes läppar kallade
författaren till sängen.
»Huru länge man bor himmelen nära, kommer ängeln
ändå till slut», sade med svag röst renskrivaren, i det
hans ögon ånyo sökte den fina, djupt sorgsna damen.
»Ängel kallar han mig», ropade hon med ett uttryck,
som ej av beskrivarens penna kan återgivas; »ängel
kallar han mig, som förbittrat hela hans liv, förgiftat hans
lycka! ... Mig, den otacksammaste, den lättsinnigaste
bland jordens kvinnor!»
Därvid nedsjönk hon ånyo framför sängen, överhöljande
den döende med kyssar och tårar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
