Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Estlänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
även åt vår socken hade den store västerkungen givit
frihet. Då återvände jag hem, gick till vår präst och bad
honom fara till kejsaren. Men vår präst var en tysk
student, som hade blivit landsförvist från Tyskland, för
det han talat om frihet där i landet; han ville nu vara
försiktigare och gick därför till Falkenberg med brevet
för att förfråga sig. Greven skrattade, tog brevet och
sade: »Jag skall själv skaffa det till vederbörlig ort.»
Nog fick prästen ett fat vin, men vi fick aldrig någon
frihet. Vi hörde aldrig av varthän vårt frihetsbrev tog
vägen. Emellertid fäste greven alltid sina grymma
vargblickar på mig. En gång, när jag stod i smedjan, steg han av
sin ridhingst utanför och ropade ut mig och befallde mig
se åt, hur det var med skorna på bakhovarna. Jag gjorde
så, fann en bortfallen, ditsatte en ny och bugade mig för
min nådige herre. Han kastade sig i sadeln, gav mig till
betalning ett rapp över ansiktet med ridspöt och försvann.
Jag, grevens hund, måste tiga och lida, men min hund
förföljde honom skällande. Uppretad av denna och dylika
misshandlingar, vandrade jag en dag från hemmet och var
snart i Finland. Snart lyckades det mig övertala en finsk
bonde, vilken jag i en storm lyckats rädda, att sätta mig
över till Sverige, ty, tänkte jag, ett land som haft en
konung, vilken utdelat frihetsbrev, måste väl själv vara
fritt och icke förskjuta en arm satan, som flytt från
förtrycket. Finnen, jag och min hund stego i en liten båt
och nådde den svenska stranden; men knappt hade jag
satt foten i land, förrän han kastade till mig några sillar
och brödkakor samt därefter seglade bort igen, ty, såsom
sanningen var, fruktade han säkert att, i händelse hans
goda gärning blev bekant, få omak därför. I detta
främmande land mötte jag några bönder, som förbarmade sig
över mig och gåvo mig matsäck, för att leva därpå under
min väg till Stockholm, dit jag tänkte begiva mig; men
den vägvisare man givit mig för att ledsaga mig genom
skogarna till Stockholmsvägen, passade på när jag en
gång sov, tog min matsäck och gick sina färde.
Övergiven påträffade jag då denna koja och den stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
