Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Estlänningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
III.
Några år förflöto ytterligare, och vi införa läsaren i ett
litet, tarvligt möblerat rum tvenne trappor upp i ett
avlägset hus å Norrmalm. Det är vinterafton, och ett enda
talgljus upplyser kammaren. På en soffa återfinna vi vår
målare, men det glada, skämtsamma draget kring hans
mun och den levande förhoppningen i hans blick
återfinna vi ej. Han hade återkommit från sin långa resa,
varunder han visserligen sett mycket skönt, men på samma
gång sett in i sin egen förmåga och med grämelse funnit
den så fattig, i förhållande till de rikedomar han inom
konstens värld överräknat. Ekonomiska bekymmer hade
icke heller så litet bidragit att vitmåla den kind, som
några år förut glödde så friskt av levnadslust och rika
förhoppningar. Samma hand, som förut fattat penseln
med den tjusande tanken att en dag kunna slå en
Correggio, en Rafaël ur brädet, hade nu till följeslagare och
pådrivare ingen annan tanke, än att möjligtvis kunna slå
ihjäl en väntande björn, och, i stället för den väntande
madonnan med de englalika dragen, som i en förfluten tid
skymtade emot honom från himlens guldmoln, såg han nu
endast i perspektivet någon gammal medgörlig matrona,
presenterande sig från höjden av några tunnor guld och
vars: »älska dig i nöd och lust» kunde försäkra honom
att, åtminstone vad nöden beträffade, därav kunna få så
litet som möjligt. Vad lusten vidkom, så skulle väl
denna taga sig ut så gott som möjligt. Vår målare var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
