Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Sufflörens triumf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hastigt försvann och syntes icke mer. Efter aktens slut
skyndade man ner under golvet och fann den gamle
sufflören död, träffad av slag. Så fick han dö i sin
sufflörlucka.
Under mellanakten inträder med en viss högtidlighet
maskinisten på scenen och ger ett tecken. En fallucka
öppnas i teatergolvet, och upp ur djupet, under de
omkringståendes vördnadsfulla tystnad, höjes småningom
sufflörens livlösa gestalt. Aldrig i livstiden hade han så
festligt blivit emottagen.
»Hit med en bår!» befaller efter en lång paus maskinisten.
»Vad för en!» frågas.
»Richard den andres.»
»Den är för kort.»
»Wallensteins då?»
»Den är lagom lång.»
»Hit med Wallensteins!»
Man kommer in med Wallensteins bår. På båren
lägges den avsomnade, och så bäres gamle Pfeiffer från
teatern för första gången i triumf, ty nog är det en triumf
att få bäras bort med det enhälliga erkännandet av gamla
kamrater och vänner, att man under hela sitt liv varit
en god människa, en redlig kamrat och därtill en, som
aldrig väckt någons avund.
Lyckan, som Pfeiffer i livstiden så ofta klagat över,
smålog dock mot honom i hans sista stund, smålog såsom
hon endast småler åt sina få utvalda. Ty att dö på sin
post vid Rossinis sköna musik, vid Vilhelm Tells härliga
frihetskörer, nog är det avundsvärt att så få dö. Gärna
kröpe vi ner i sufflörluckan för att få det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
