Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Två unga änkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löjtnant v. K. ånyo i fru T:s sällskap, ägnande henne sin
hela uppmärksamhet, utan att det ringaste fråga efter fru
W. eller vad de övriga pratade om honom. Men en dag
syntes han ytterst tankspridd och orolig på promenaden.
Han tycktes ånyo undvika fru T. och slå sina lovar åter
i riktning mot fru W.
»Hör du!» viskade notarien G. till infanterilöjtnanten,
»infanteriet kan när som helst rycka fram igen.
Kavalleriet har i dag fått brev från södern med obehagliga
underrättelser. Fru T:s salig man, brännvinspatronen, lär
visserligen en gång i sina dar haft trehundratusen, men
kort före sin död förlorat nästan alltsammans på den
förfärliga krisen. Fru T. är reducerad till tretti tusen, en
nolla mindre, som du finner. Man kan genast märka det
på v. K:s rörelse. Trägnare vänder sig icke magneten
mot norden än v. K. mot den högre summan. Det är
ändå hundratjugufem tusen, jämte rättighet att bli
förmyndare för en styvdotter med samma kapital.»
Det dröjde icke länge, förrän man såg v. K. slå sig
ned på en bänk vid sidan av fru W. och börja med henne
det livligaste samtal, men som slutade därmed att v. K.
häftigt reste sig och lämnade promenadplatsen med ett
ansikte, växlande mellan harm och förödmjukelse. I
detsamma närmade sig fru W. vår infanterilöjtnant.
»Herr löjtnant», sade hon, »jag har tillåtit mig ett
skämt på er bekostnad, men ni förlåter mig säkert.»
»Jag förlåter allt, men får jag veta skämtet?»
»Det förstås. Löjtnant v. K., som tagit mig till nåder
igen, gjorde mig nyss en formlig kärleksförklaring, men
jag sade honom att han kom för sent, emedan jag var
förlovad.»
»Förlovad! Med vem?»
»Med er ... Jag visste inte vem jag i hast skulle
nämna, ty jag ville genast ge den gunstig herrn en
minnesbeta, som han kanske inte så lätt glömmer. Men ni blir
väl inte ond? ... Ni förlåter väl det lilla skämtet? ...»
»Jag skulle förlåta, även om det varit allvar», svarade
vår löjtnant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
