Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Musikläraren och hans hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städade väsen för övrigt, gjorde att han anlitades av större
och mer ansedda musiklärare för att ackompanjera deras
elever. På detta sätt kom han in i ett rikt hus, där det
fanns en vacker dotter, som tyckte mycket om Sundbergs
sätt att ackompanjera. Antingen hon spelade rätt eller
galet, följde alltid Sundbergs fiol troget med, och den
älskvärda eleven smålog därvid så sött mot honom. Vad
som egentligen tillkom hans fiol, tog Sundberg åt sig själv,
och en vacker dag lade han ifrån sig fiolen, föll på knä
och friade till den förtjusande pianospelerskan.
Den unga damen såg först något förvånad på sin nye
tillbedjare, men utbrast snart i ett skratt, som utkallade
hennes mor och några tanter, vilka voro på besök.
Sundberg, som fortfarande låg på sina knän, fortsatte sitt
frieri inför modern, bedyrande att om han blott ökade
priset för sina lektioner med en tolvskilling, skulle han utan
svårighet kunna föda en hustru, helst även hon genom sin
talang på piano kunde bidraga till det gemensamma
hushållet.
Men icke ens detta vädjande till den dyrkades talang
hjälpte. Den stackars Sundberg utskrattades av alla, tog
sin fiol under arrrien, gjorde sin vanliga stora sväng med
handen, sade sitt »mjukaste tjänare», fast något
vemodigare än förr, och gick. Att bedragas i sin kärlek är hårt,
men förlöjligas i den är sjufalt hårdare. Några milda
ord, även när de avslå en begäran, kunna trösta, kanske
läka; men när hånskratt besvarar den bön, som stiger ur
ett varmt och älskande bröst, då verkar det lika störande,
som om det ljöde i ett tempel. Flera än en helgonbild,
flera än en själens prydnader löpa fara att störta därvid.
Men den arme musikläraren var det från den stunden för
alltid förbi — icke med hans beskedlighet och fromhet,
men med hans omtanke för sig och sin framtid.
Sundberg upphörde att ge lektioner och sålde sin fiol
— denna fiol, som han »så bedrövligt spelat», efter vad
han själv en gång yttrade. För övrigt besvärade han
ingen varken med att begära något eller med förtroendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
