Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - [Andra berättelser] - Natur och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Vad står på?» ropade Björkman och jag på en gång.
»Det ar förfärligt!» utbrast Ekström; »hon har kommit
hit för att bereda min undergång! Hon hotar döda mig,
döda min hustru! Men vad frågar jag efter mig själv!
Men min hustru, min ädla, förträffliga hustru! Hellre
tusende dödar för mig, än det ringaste moln på hennes
panna! ... Lyckligtvis är hon inte hemma nu, men hon
kommer, och då ... då !»
»Men om vem talar du?» frågade jag.
»Himmel! Där är hon igen, där utanför!» ropade
Ekström med en blick på fönstret; »hon skall tränga sig
in! Hur skall detta sluta!»
Björkman och jag hastade till fönstret och, tittande
genom de halvöppna gröna jalusierna, upptäckte vi ett
fruntimmer utanför i en präktig toalett, något fetlagd och
med rätt vackert, ehuru för tillfället mycket upprört
ansikte, icke egentligen ungt, men vid den s. k. oegentliga
åldern hos en kvinna, eller över trettio år. Hon syntes
liksom överlägga med sig själv, antingen hon borde gå in i
huset eller fortsätta sin väg. Hon tycktes bestämma sig
för det förra.
»Jag känner bestämt igen henne», yttrade Björkman,
»hon var med på ångbåten hit ... Åh, nu har jag henne,
det är din gamla flamma, kära Ekström, det är hennes nåd
generalskan von L**! Det är Medea. Stackars Jason!»
Jag kände ännu helt dunkelt Ekströms förhållande till
detta fruntimmer. Men jag erfor den djupaste oro både
för hans och i synnerhet för hans hustrus skull, vilken
varje ögonblick kunde återkomma.
»Men hon måtte väl låta tala med sig», förmodade jag;
»vill du, skall jag genast gå ut till henne för att avvända
skandalen?»
»Förr låter tigrinnan tala vid sig än en svartsjuk,
hämndfull kvinna!» pustade värden. »Ifrån att ha visat
mig den mest iskalla likgiltighet, för att ej säga förakt,
har hon alltsedan min förlovning förföljt mig med de
galnaste biljetter, och nu kommer hon själv, glömsk av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
