- Project Runeberg -  Per Lindeströms resa till Nya Sverige 1653-1656 skildrad av honom själv i hans handskrift "Geographia Americae eller Indiae Occidentalis beskrijffningh" /
142

(1923) [MARC] Author: Per Lindeström With: Nils Jacobsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upp i en klump bak på ryggen. En part knyta det uti en
fyrkantig pung, därtill gjorder, men eljest så raka de ej
heller av sig håret upp i huvudet, ej heller bruka de
gehäng, varvid en part hava sina påsar på sidan hängandes,
som manspersonerne göra.

Huru indianerna uppfostra sina barn.



Kap. XII. Om de amerikaniske vilde barns hanterande
och uppfostrande.


Strax barnen bliva födde hit till denna världen, så tager
vildinnan barnet och binder det på en brädestump, som är
lika lång med barnet, med tre långe och brede listor[1], och
icke det ringaste kläde bredandes under eller över barnet.
Den första listan lindar hon över pannan och omkring
brädet, den andra listan mitt över armarna och brädet,
den tredje listan mitt över knäen och brädet, knytandes
det rätt hårt till brädet, sätter så det ifrån sig på markene,
böjer så en gjord däröver, vilken hon fäster på bägge sidor
neder i markene. Däröver höljer vildinnan ett hjortskinn.
När hon nu tager barnet till sig att givat di, så tager hon
barnet tillika med brädet, att det alltid bliver således
liggandes fast ved brädet. Men var gång hon tager barnet
till sig, kryster hon barnet med händerne, hårdast hon
orkar, över pannan emot brädet samt bröstet och knäen.
Därigenom bliva de vilde så ljusraka och flata i nackan som ett
bräde. Vildinnan lossar det ej heller någonsin från brädet,
medan det spätt är, utan när hon nödgas det för
orenlighet skull att göra. Ej heller skall man höra deras barn
låta något illa som de kristnes utan äro mycket tålige. Men
när någon anstöt kommer dem uppå, så änglas[2] de så
ynkeligen och sakteligen med en sakta låt. Dock eljest låta
de sig te mycket kärlige emot sine barn. Icke heller göra
de av med sine barn, som, Gud bättre, av skökorne hos de

[1] bindor
[2] gråta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:01:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/resanyasv/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free