Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattning af forntidens tempel och moskéer; men äfven den
bästa moderliga uppfostran kan ej tänka på allt, och min
dotter är tyvärr alltför trög att själf tänka på någonting
sådant. Men nu måste hon bort, åtminstone för en tid, ty
jag ser allt, jag genomskådar allt; den där,» hon visade
öfver axeln, »har gjort sig till budbärare för denna
barnsliga så kallade kärlek.»
»Nej,» inföll Anton, talade plattyska och sprang upp,
hvilket var ett tydligt tecken till, att han ville resa sig på
bakbenen, »det gör han icke, därtill är han mycket för stolt.
Om han inte vore det, så hade han väl böjt sig under din
förnämare bildning, och då skulle väl allt ännu vara som
förr. Nej, därtill är han för stolt, och hans Karl äfven.»
»Anton!» utbrast fru Groterjahn och hennes nerver
sprungo med pilens fart upp från soffan och visade Anton
ett af raseri alldeles blått ansikte, hvilket måste komma den
beskedlige gumsen att tänka på slag och olycka; och
hvad skulle väl den stackaren sedan taga sig till här i världen,
till på köpet med ett sådant samvete! Han stoppade därför
pipan i säcken och började lugna sin hustru, sägande, att
han visserligen tänkt så, men att det icke var hans tanke,
och hon kunde ju göra med sitt barn hvad hon ville, och
han kunde ju ej skäligen beklaga sig öfver, att han i detta
fall skjutits i skuggan, han hade ju fullt upp att göra med
sitt barn, med Paul. Och så komplimenterade han hennes
nerver åter ned i den mjuka soffan och föll ned på knä
bredvid henne, icke af afguderi och kärlekstillbedjan, ty de
tiderna voro förbi för honom och henne med, och hon
begärde det ej heller längre, ty hon hade från en mycket
vacker blifvit en mycket förståndig fru, och han stack
hufvudet under soffan, icke af feghet, som strutsen brukar,
därför att han ville göra sig osynlig för sin hustru, nej!
det var alltsammans för pallens skull. Och han drog fram
pallen under soffan och satte hustruns fötter på den, helt
sakta, ty han visste huru det skulle vara, eftersom han alltid
måste draga fram pallen, för att få slut på deras skärmytslingar.
Och då detta var gjordt, lugnades äfven nerverna,
från fötterna uppåt till, och hon hade blifvit helt blek och låg
så smäktande i soffhörnet, och nu var han alldeles blå af
att han måst böja sig ned, och hon sade helt blidt: »Anton,
du är mina barns far, lugna dig; men lämna mig nu, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
