Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TREDJE KAPITLET.
Hvem herr Nemlich är, och hvarför vallgossen springer snedt på
stöflarna. — Hvad människorna säga. — Hvarför herr Nemlich vill
försätta den gamle klockaren Beerboms Munda i ett bättre
kulturtillstånd. — Sjunga också ugglor? — Hvarför “herr författaren“
Eugène Sue begagnar titeln skolmästare som öknamn, och hvad
“tillintetgörelsens instinkt“ är för någonting. — Huru djäfvulen har den
gamle klockaren i sina klor och huru hans hustrus blårutiga
öfverdyna spökar omkring i huset. — Herr Nemlich blir kallad till
Konstantinopel, till Zwiebelsdorf hade varit kärare för Munda. — Den
stackars prästen! — Farväl! Munda for ever!
Nu måste jag ställa en något oblyg begäran till mina
kära läsare; ni måste i detta väder — det regnar i dag hela
dagen, först emot aftonen klarnar det upp — och i detta
väglag — timmerkörslorna ha gått illa åt vägarna — göra
en resa med mig till Stora Barkow. Det är mycket begärdt;
men det hjälper ej, vi ha där högst viktiga affärer att
uppgöra hos den gamle klockaren Beerbom, och det är i dag
söndag, i dag har mannen bästa tiden, på söckendagarna
måste han klappa upp barnen.
Ännu föregående eftermiddag har herr Nemlich,
informator hos Semmlows på Qvistörp, infunnit sig hos
klockaren. Människorna säga, att han springer efter klockarens
äldsta dotter Munda, bref skrifver han åtminstone till henne,
det vet jag, ty Semmlows vallgosse säger, att han sprungit
sina stöflar alldeles sneda på den bottenlösa vägen mellan
Qvistörp och Stora Barkow, och han vill nu icke göra det
mera, utan frågar, hvad han har för det? Herr Nemlich ger
honom nämligen så godt som intet för hans spring, och
han kan också endast ge honom litet, ty han behöfver
alltförväl sina styfrar till uppfiffande af sin egen person, och
presenterna till Munda tära äfven på hans penningpung.
Man säger också, att den gamle klockaren ännu icke
vill veta af en riktig förlofning, utan håller så strängt på
sin faderliga välsignelse, som fåraherden vaktar fåren längs
en hveteåker; men hvad betyder väl det? säger man; hon,
klockarmor, är för förlofningen och framför allt Munda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:02:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/reskonst/0045.html
