Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ah det ger sig nog, när han först kommit ut i världen
litet. Du skall bara ta i tu med honom och torfva till
honom ibland; du är för efterlåten mot honom.»
»Det går an för dig att säga, Karl, men när pojken
ser på en så ärligt med sina stora, blåa ögon, eller börjar
prata så förtroligt, så kan inte tusan säga någonting till
honom, och nu måste jag väl i alla händelser ta honom
med, ty jag har redan sagt honom, att han skall med, och
om jag nu lät honom stanna kvar, så tror jag, att han
skulle ta lifvet af sig. Men kom nu, min gosse! — Det
är klart i dag, solen skiner så vackert ... Låt oss gå ned
i trädgården ett slag.»
Detta skedde, och då tiden var inne för Karl att bege
sig af, tog han en knif ur fickan och började hyfsa om ett
litet träd, i det han vände sig bort ifrån sin far och sade:
»Äfven detta måste göras, och jag skall se till, att det blir
uträttadt och att ingenting försummas här. Nå, min far,
har du då ingenting att säga mig? Alls ingenting?» — och
han böjde sig djupare ned, så att den gamle icke kunde se
honom i ansiktet — »Ingenting om Helena?»
»Nej, min son, jag har inte sett henne på länge och
ännu mindre talat med henne; men frisk är hon, det vet
jag, och i det andra får du finna dig. Om du ville ha
flickan för gods och guld eller rang och stånd, så skulle
allt vår Herre i sin nåd kasta mången sten i din väg, som
du icke skulle kunna undanrödja; men som det nu är,
behöfver du inte ge dig.»
»Det gör jag ej heller,» sade Karl och vände sig om
mot fadern, »men det är hårdt att nödgas sväfva i sådan
ovisshet och lägga händerna i kors, därför att man ingenting
kan göra vid saken.»
»Nå, hvem vet, ett tillfälle kan nog komma och
erbjuda sig, då jag kan göra något, och då skall det ske,
Karl,» sade fadern ifrigt och omfamnade sonen, »och nu
farväl! Vi skola ej göra hvarandras hjärtan veka!»
Han vände sig härvid om och gick nedåt trädgårdsgången.
»Farväl, min far!» sade Karl och gick mycket
nedslagen ut genom grinden. — —
Ja, om vi blott visste, när vi äro bedröfvade, att en
osynlig hand på ett okändt ställe i samma stund dukar för
oss bordet till fest och pryder det med blomsterkransar, då
skulle vårt lif förrinna mera jämnt och lugnt. Men skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
