Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ropa, att de skulle komma in till henne, öppnade också
mycket riktigt konduktören hennes dörr och sköt in Anton,
sannolikt därför, att han tycktes vara mest lämplig för att
bana väg, och därefter fru Jeannette och de båda barnen
och till sist herr Nemlich, men denne af misstag, därför att
han egentligen var bestämd för tredje klassen.
Dörren slogs igen, och fru Groterjahn satt nu där i
en vagn tillsammans med gamle Jahn. Det vill säga, hon
satt icke ännu, och tvifvelaktigt var, huruvida hon alls skulle
komma att få sitta, ty det fanns endast tre sittplatser lediga,
och de voro fem, om herr Nemlich räknades med som
femte hjulet under vagnen.
Man har på sydbanan i Österrike mycket egna
grundsatser: man proppar allt möjligt tillsammans i vagnarna,
både det som passar och det som icke passar, både dem som
ha plats och icke ha det, och då tåget nu brusade åstad,
och fru Jeannette och herr Groterjahn och dumt nog äfven
herr Nemlich intagit sina platser, stodo Paul och Helena
där, som om de vore ett par unga tamburmajorer, hvilka
blifvit anställda vid ett regemente och ej rätt visste, hvad
för en plats de egentligen skulle intaga. Paul visste dock
snart råd, han satte sig djärft på sin »uppfostrares» knä;
men hur skulle det gå med Helena? På herr Nemlichs
knä? Det gick ej an. Fadern hade redan en bisittare,
modern ville ej ha någon, den gamla damen kunde hon ej
gärna besvära, och de två judepojkarna, hvilka dessutom
sutto i vagnen, erbjödo icke heller någon lockande sittplats.
Då sträckte gamle Jahn ut sin arm mot henne och sade:
»Kom, Helena, sätt dig på mitt knä, du har förr i världen
ofta suttit där.»
Och hon satte sig.
Om moderns tillstånd för ögonblicket vill jag ej vidare
yttra mig; men en hvar skall förstå mig, när jag berättar,
hvad den stackars kvinnan haft att utstå under de sista tolf
timmarna.
I går afton, då de anländt till Nebresina, hade Anton
satt sig alldeles på tvären, han hade förklarat, att han icke
ville resa vidare, därför att hon inte låtit honom taga sin
päls med, han var alldeles förkyld och måste dricka ett par
äggtoddar och därpå lägga sig i den varma sängen. Hennes
eget barn, Hella, hade också ansett detta vara alldeles
nödvändigt för Anton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
