Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans med den unga damen, kom den arma kvinnan
på den helt naturliga tanken, att Paul i sin ostyrighet och
sitt oförstånd fallit i vattnet, att Helena velat draga upp
honom, men själf fallit i, och att hennes och Antons
uppfostringssubstrat nu lågo där nere i det kalla djupet, och
hon såg helt tydligt, huru man sökte att med stänger och
båtshakar draga de drunknade i land.
Det var äfven helt naturligt, att hon började skrika och
jämra sig högt öfver sitt barn, så att Anton kom med
halfrakad haka och tämligen ofullständigt klädd rusande in till
henne, och herr Nemlich, som lagt örat intill dörren mellan
de båda rummen och hört skriket om barnen, blef ängslig,
ty om Paul drunknat, kunde detta inverka skadligt på hans
ställning, hvarför han rusade ut, för att om möjligt söka
rädda sin elev. På trappan mötte han Jockum Klähn, hvars
låga plats i samhället han glömde i sin ångest, och ropade
till honom, att Paul och Helena drunknat båda två, och
därmed skyndade han ut på gatan och vidare i sin
dödsångest och alltjämt uppåt, liksom om Adriatiska hafvet vore
en geografisk märkvärdighet, som utbredde sig ofvanpå
klipporna och bergen.
Jockum Klähn sprang naturligtvis genast till sin
husbonde och kunde först af förskräckelse ej få fram ett ord;
men när han fått fram meningen: »Husbond’, vet ni hvad?»
så kom det öfriga snabbt efter: »Paul och Helena ha drunknat
båda två.»
»Hvad?» utropade den gamle och sprang upp som en
pil från kaffebordet.
»Frans Nemlich skrek det till mig och är väl nu borta
och söker efter dem,» sade Jockum, som stod helt blek
och liksom träffad af åskan framför sin husbonde.
»Kom!» befallde denne och kastade en rock öfver sig.
»Kom! Till stranden!» — och så bar det af ut genom
dörren och Jockum efter. »Hör, hur hon skriker!» utropade
han, då de sprungo förbi fru Groterjahns dörr.
»Herre, jag tror det inte. Paul är en för klok pojke,
han går inte och dränker sig i främmande land.»
Den gamle Jahn rusade med stora steg ut på gatan,
utan att säga ett enda ord.
»Herre, han kan ha fallit på hufvudet i, utan att någon
annan än han själf märkt det,» sade Jockum, och efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
