Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att denne ej hade något, emedan han först ville öfva sig
i att röka torrt.
»För tusan, herr Jahn, hur kommer det sig, att ni är
här? Känner ni inte igen mig?»
»Guds död, är det inte ... Jo, sannerligen är det
inte han! Herr Beyer, hur har ni kommit hit? Och så
ni ser ut!»
»Jag studerar för närvarande i Jena, och vi bära grönt
och rödt och gult.»
»Ja, det ser jag nog. Ni är ju gul och grön öfver
hela kroppen; men ni är ju landtbrukare och inte student?»
»Jag studerar för närvarande ekonomi i Jena.»
»Jaså! Nå, då har ni väl redan funnit med hvilket
slags konstig knif man bäst rensar penningpungen?» skrattade
den gamle och skakade rätt hjärtligt den unge mannens
hand.
»Nej, det vill jag just inte säga. Men säg mig, hur
mår Karl?»
Det är skada, att vi inte längre ha tid att höra på
detta samtal, ty vi måste berätta om ett annat återseende.
Helena hade genast känt igen sin Karls raske, trofaste vän,
fastän det ur den mörka landtmannapuppan blifvit en brokig
studentfjäril. Hon var glad däröfver, ty det är liksom en
hälsning, hvilken slumpen sänder oss, när vi i främmande
land träffa en person, som för oss annars icke har någon
vidare betydelse än att känna det käraste vi äga här på
jorden.
Jag har själf en gång varit bra nära att falla en uppenbar
fågelskrämma om halsen, därför att han var från samma
by, där min hustru är född och buren, ty jag var då lika
djupt försänkt i kärlek, som han möjligen i skurkstreck.
Och om karlen vid detta tillfälle dragit min börs ur fickan,
så skulle väl smärtan följt lika snabbt på glädjen som hos
Helena, ty när hon vände sig bort ifrån Karls vän, hvem
stod väl framför henne? Herr baron von Unkenstein!
Helena hade alls icke någon orsak att bli förskräckt,
och att hon blef det, måste tillskrifvas hennes oförstånd.
Baronen var en mycket vacker karl, som hade vackra svarta
ögon, hvilka alldeles som hos kräftan stodo tämligen långt
ut ur hufvudet, hans mun var så liten, att den på sin höjd
kunde anses för ett knapphål, hvilket en skräddare med
Guds nåde satt midt i ansiktet på honom, ty hans nedra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
