Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NIONDE KAPITLET.
<small>Om ett skötebarn och en jätte, om en konungason och en
skepparedotter. — Huru den gamle Jahn får se sin Karls rival, och Jockum
sitter bakom trappan och gråter. — Hvad herr pastorn har för skäl
att blanda sig däri och att Jockums gamla mor i hvita skinnbyxor
skall som ridknekt rida framför grefvinnan. — Storm, och för
Jockum börjar den yttersta dagen. — “Och detta skall vara ett
nöje!“ — Paul dansar med spottbackarna. — Den gamla damen
blir våt. — Hvar är farbror Jahn?
Ångaren låg på de mjuka böljorna och lät sig vaggas
som ett barn, men inuti honom susade och brusade det,
som vore han en jätte på sin bädd, hvilken begått mord
på mord här i världen och nu stönade i sömnen, som om
maran rede honom.
Slutligen började ångaren skjuta fart, och framför bogen
börjades ett hviskande och pratande, och af detta pratande
blef en sång, och vågorna krusade sig och delade sig och
omfamnade fartyget, som om de vore glädtiga barn med
hvita blomsterkransar i sina lockar, hvilka uppförde en
ringdans; och därinne på däck stodo de resande och betraktade
det vackra Triest med dess hvita hus och gröna träd, med
dess hvita berg och gröna vatten, och man viftade med
näsdukarna till afsked, och vemod smög sig in i
människornas själar, som om det gällde ett afsked för alla tider
och den skönaste delen af deras lif låge bakom dem och
den, som nu skulle följa, vore full af ängslan och oro.
Ack, huru mången, som styrde ut i världen från denna
strand, har icke träffats af denna ängslan och oro, möjligen
af någonting ännu värre! Två sådana människor har
åtminstone världen reda på, Maximilian och Charlotte. Där
akterut låg det vackra, lugna Miramare och bortom
förstäfven vinkade ur det vida, töckniga fjärran en kejsarkrona,
och däremellan låg det outgrundliga hafvet, lika outgrundligt
som öde och slump.
Äfven Helena stod på akterdäcket, och Paul hade slagit
sin arm kring hennes lif, och hon såg i allvarliga tankar
bort mot stranden, som blef allt vackrare, ju längre ut på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:02:39 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/reskonst/0130.html
