Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu åter fått tag i Paul, ställde sig, för att kunna se bättre,
kanske äfven för att bli bättre sedd, med sin son på
postamentet till en trädgårdsmur, och de skulle nu båda, om hon
icke haft den nymodiga krinolinen och paraplyet, och om
Paul haft sin båge, kunnat anses för statyer af Venus och
Amor. Sultanen måste också ha skattat dem så högt, ty
då han red förbi, såg han skarpt på dem, lade därefter
fingret på bröstet och gjorde dem som muselman sin
komplimang; men sin näsduk kastade han ej till dem. — Denna
händelse är också ännu i dag för henne en ren och skön
källa till ljufva minnen, och när Anton icke vill det hon
vill, suckar hon först, och därefter får han höra det.
Så förflöto fem, sex dagar i Konstantinopel. Fru Groterjahn
hade under hela denna tid, i synnerhet på Helenas
uppmaning, sin gamle morbror i ledband, för att han alltid
skulle föra dem och visa dem allt.
Herr Groterjahn hade helt och hållet dragit sig ifrån
herr Nemlichs förklaringar och nästan alltid vändt sig till
den gamla damen, när det var något dunkelt för honom,
och detta var nästan alltid fallet. Den gamla damen hyste
också medlidande med honom, för att han icke skulle löpa
omkring som en blind höna, och däraf kom sig, att han
också ständigt var tillsammans med gamle Jahn, och eftersom
fru Groterjahn ej längre hade någon uppsikt eller något
välde, blefvo de fientliga männen slutligen så förtroliga med
hvarandra, som om förut ingenting alls hade passerat.
Groterjahn var ännu något blyg och osäker, men Jahn
generade sig alls icke, utan betedde sig, som om de båda
ännu bodde på Stora och Lilla Barkow och hans
vindthundar aldrig bitit ihjäl kalkonerna.
Sista dagarna föreslog den gamla damen, som i sin
rörliga ifver gjort bekantskap med en tysk bokhandlare, att
man under ledning af denne förekommande man skulle
göra en tur öfver till asiatiska sidan, till Scutari och
därifrån bestiga berget. Gamle Jahn var genast med därom,
och äfven Anton hade ingenting däremot, men han trodde
sig likväl vara skyldig sina äktenskapliga förhållanden, att
han underrättade sin hustru om denna extratur och äfven
uppmanade henne att vara med därom. Han begaf sig
därför till hennes logis.
Redan på trappan hörde Anton sin kära hustrus röst.
Hon höll återigen en predikan, och efter Anton redan så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
