Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hur förhåller det sig med det där Troja?» frågade
Anton herr Nemlich, som stod bredvid honom och länge
väntat på, att han skulle bli tillfrågad.
»Jo, det är ...» och så började herr Nemlich åter på
med litanian och berättade, hvad han erfarit ur lilla Petiscus.
Men när han kom till trähästen, vände Anton sig förargad
om och brummade öfver axeln till honom: »De där gamla
sagorna har ni redan förut berättat mig vid den andra ön,
tror ni väl, att jag är nog dum att tro på sådant prat?»
Därmed gick han sin väg.
Helena hade stått i närheten, då den stackars karlen
blef så illa bemött. Det gjorde henne ondt, hvarför hon
vände sig till honom och sade: »Berätta mig det, herr
Nemlich!»
Herr Nemlich kände sig mycket förolämpad, han var
lika känslig som hvarje annan ung man, som vet mycket,
men ej kan meddela sin visdom för världen; men dessa
vänliga ord ur denna vänliga mun förflyttade honom med
ens ur den jordiska jämmerdalen till himmelriket, såsom det
väl äfven händt andra unga män. Han började därför åter
från början, men denna gång helt annorlunda än annars.
Hvilket lif det var i hans berättelse! Huru högt han
svingade sig upp med sina talesätt! Kärleken, som i all
tysthet kämpat inom hans hjärta, gjorde honom till en liten
Homeros — visserligen en helt liten, men ändå en Homeros.
Och när han berättade om den sköna Helena, som han
alltid kallade Helena — det var ju en möjlighet att han var
djärf nog att säga så med afsikt, det kunde ju också hända,
att han gjorde det af bara oförstånd — då glänste hans
ögon och skeno Helena rakt in i ansiktet. Och när han
nu slutat sitt föredrag, drog han till sist en vacker moral
därur och sade: »Ni ser således, min fröken, att denna
grekiska Helena genom sin skönhet åstadkommit mycket
ondt, såsom äfven professor Petiscus säger, men hvad han
icke omtalar och hvad jag säger, det är, att våra mecklenburgska
Helenor kunna åstadkomma lika mycket.»
Därvid rodnade han, gjorde en bugning, förde högra
handen in mellan västen och skjortan, som om där suttit
en nål och stuckit honom, och gick som en liten Paris
med stort hufvud och stora fötter bort till andra sidan af
däcket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
