Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en liten knubb och inte större än jag nu är; men jag hade
begär och kraft att komma framåt; men, du min gud, hvad
skall man väl ta sig till, när folk inte tvättar sig och inte
behöfver hvarken tvål eller såpa och inte heller bränner något
annat än olja. Nej, jag gaf mig ihop med turkarna, till
Konstantinopel, och där gick det bra.»
Stackars morbror! Icke därför att du spelat ut orätt
trumf, nej, därför att du spelat ut din sista trumf, ditt lilla
förråd af turkiska, som här intet värde har. Din systerdotter
har kastat bort dig som en utkramad citron, ty hon
har fått tag i baronen eller han henne, och de betrakta dig
båda, som om du vore en liten fet champinjon, som skjutit
upp under natten, men i hvilken det redan samma afton
kommit mask. Nej, gå du och fundera på din strunt i
Schwerin, och om du vill göra dig ett riktigt nöje, så kan
du ju också tänka på alla baronens feta oxar. Vi tre, fru
Groterjahn, baronen och jag, ha någonting annat på tapeten,
vi hålla visa rådslag öfver baronens slutliga andragande: om
han inte ... och hvarför han inte ... och att han under de
närmaste dagarna ... kanske i Venedig ... kunde hoppas ...
på uppfyllandet af sina önskningar ... det vill säga, utan att
något tvång utöfvas. — Och modern svarade: hvad på henne
berodde ... men hennes dotter var för indolent och Anton
för obstinat och ... men hvad på henne berodde ... men
Venedig? ... Marken hade vikit undan hennes fötter, hon
måste först såsom den berömde jätten Antonius — så kallade
hon honom — känna fosterländsk-mecklenburgsk mark under
sina fötter, innan hon kunde besegra sin egen Antonius,
som på sista tiden blåst upp sig till ett slags Herkules.
Och jag, såsom den tredje i rådet, säger: jo, pytt! Sen
er om! Där står Helena och har lagt sitt hufvud intill den
gamla damens bröst och klagar för henne sin lott, att hon
nu förlorat sitt sista nödankar, herr Nemlich, och den gamla
damen säger, att hon skulle slå sin ankarklo fast i hennes
träd, det var gammalt och starkt och kunde hålla. — Och
strax bredvid står Groterjahn med Jahn, och Groterjahn säger
till Jahn: »Hur är det med dig, Jahn?»
Och Jahn svarar: »Det förefaller mig, Groterjahn, som
om denna resa gjort mig till en helt annan människa.»
Och Groterjahn säger till Jahn: »Så är det med mig
också, Jahn.»
Seså, fru Jeannette, stick nu ditt finger emellan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
